Ett supertraumabarn. Mammas självmord. Tystnadskultur. Förträngning. Självutplåning. Personlighetsklyvning. Tystnadskultur. Pappas snygga kristna fasad. Psykos. Den maximala personliga, existentiella, psykiska, och själsliga katastrofen. En skenande kaotisk ångest. Allvarlig livslång psykosomatisk trötthet omväxlande utmattning. En hopplöst trasslig konstant förvirring, oförmåga att tala. Det är ingen som minns vem man verkligen är i helvetet på Jorden. Tystnadskultur. Glömska.
Ett virrvarr av lögner, bortförklaringar och svek.

Som det är: Omgivningens tvångsmässiga förnekelse in i evigheten. Vi dina syskon, mamma och pappa gjorde aldrig några fel. Du blev sjuk för att du är en så dålig människa. Så sluta upp med att självömka dig! Bli vuxen nån jävla gång! Bli inte en bitter gammal gubbe! Sluta skyll på andra! Ryck upp dig för Guds skull och var glad och tacksam! Kom inte och säg att vi har gjort fel! Börja tänk positivt! Du måste be Gud att förbarma sig över och förlåta dig för allt elände du har ställt till med du din förtappade själ! I kyrkan är du inte välkommen din satans kommunist! Du vet ingenting om sanningen och kärleken!

Som det skulle kunna vara: Man känner den underbara känslan av medkänsla, intresse, medmänsklighet och solidaritet. Att vara sedd, förstådd och älskad av de människor som man älskar och håller av. Att i ett konstant lyckorus ha vuxit upp i en frisk, funktionell och härlig familjs sköna omsorg! Tryggheten och glädjen att ha en fast grund att stå på tillsammans med människor som man alltid kan lita på.

Jag vet hur det är att vara i det psykotiska konstanta helvetet. Jag vet vad det gjorde med mig under ett evighetslångt år. Jag vet hur det är att som barn bli lämnad och övergiven i ett supertrauma och någon annan strategi än att förtränga, stänga av, kapsla in och sätta locket på. Självutplåningen, personlighetsklyvningen jag vet hur det är. Helvetet jag vet hur det är att vara där. Jag vet vad det innebär att vara på noll och inte ha en chans att kunna ta sig ur situationen som är en fasansfull pina. Jag vet hur den absoluta ensamheten känns när det enda som återstår är TV:n. Jag vet det är att vakna upp på morgonen, psykotisk, och bara förbanna den kommande dagen, att förbanna dagen då man föddes. De klistriga blickarna på ICA för man måste faktiskt ha mat även när man är jävligt allvarligt psykiskt sjuk. Så alla stenhjärtade människor därute stäng av er stinkande banala cynism och försök att prestera åtminstone ett uns av medkänsla och respekt. Nästa gång så kan det bli er tur att vara ensamma i helvetet, er tur att vara på noll.
Den psykiska sjukdomen: en extremt tung pina och förnedring i ett helvete som känns som en evighet vilket gör att väldigt många tar livet av sig eftersom motståndskraften har tagit slut. Ett stort folkhälsoproblem som hyssjas ned.
Människors apati inför kärleken, ett mörker som äter upp ljuset vilket i det långa loppet tar sönder människor och deras själsliga struktur.

Rehabilitering: Kärlekens och sanningens mirakel. Medicinering. Att sluta förakta sig själv och ta på sig skulden. Att umgås med
rätt människor. God kultur. Humor. Ännu mer
kärlek och sanning. Vistelse i naturen. Gud
är den överlägsne psykiatriska läkaren. Måla, skriv och samtala med någon som förstår.
Gråt, skrik ut din vrede. Bry dig om människor.
Humor kan vara en mycket bra medicin.