Jag vinglar försiktigt på vatten av glas 
ock knakande sprickor på fjärden,
en ångande skugga, en andedräkts gas
på nödtvungen utflykt i världen.
Det frasar metalliskt, det rispar och skär,
när skridskorna ödsligt på vidderna bär,
fast målet är färdigt på färden.

Därnere är döden, den blåsvarta grav,
mitt öde på livsfärdens bana.
När skenorna gnistrar på stålblanka hav,
kan djupen därunder jag ana.
En människas livsväg på okända djup
går fort mot sin förutbestämmelses stup,
det kan jag i isvärlden ana.

Vi skridskodda människor flyr på vårt flak,
likt Hermes med hälarnas vingar.
Vi flyktar i livet på dödsrikets tak,
när budet om framåt! oss tvingar.
Vi ser horisonten på vågor av is,
där himlen når havet förunderligtvis
och tröstande budskap oss bringar.