Ljuset svävade,
en naken punkt
som inte bar sin egen tyngd.
Fönstret var öppet mot tystnad,
gatan en tom karta.
En svart hund passerade,
försvann i skuggor vi inte delade.
Askträdet stod stilla,
som om det aldrig funnits en vind.
Röken från våra händer,
en bro mellan andetag
vi aldrig behövde förklara.
Sprickorna i glaset
samlade rummet i mönster
vi inte längre kände igen.
Fågelpojken talade, men rösten var redan borta,
kvävd av rader av vågor, vågor av stearin.
Och när natten fällde sin sista skugga—
lämnade vi hamnen halvfärdig.