Mina föräldrar gav mig en moped, när jag hade behövt kärlek. Jag fick den dyraste datorn och telefonen, när jag hade behövt kärlek.
De gav mig pengar och en skidresa till alperna, när jag hade behövt kärlek. I drogernas underbara dimma finns inget här och nu, ingen smärta. I drogernas underbara dimma kan jag vara mig själv tillsammans med vännerna som känner likadant. Vi är 17 år och föräldralösa.
Ett tyst skrik ljuder genom Sverige, en desperat hunger efter kärlek och meningsfullhet, fast mark att stå på. En trygg punkt i tillvarons snurrande kaos. Att bli älskad för det barn man är. Att bli älskad för det finns inget annat ljus.
Mina föräldrar gav mig alla sorters prylar, när jag hade behövt kärlek. Deras livsstrategi gick ut på att alltid vara starka och osårbara. Livet måste ju bara fungera. Det finns inte plats för svaghet för då blir man ersatt av någon annan. Drogerna är det som håller mig samman och uppe. Inuti mig är det svart och en dag så kommer jag att ta en överdos. Mamma som går på stesolid och vodka. Pappa med sitt gränslösa spelande. Den kristna församlingen med sitt skådespeleri. Familjens snygga fasad som har börjat att krackelera. Lillasyster med sina ätstörningar. Hon skulle behöva massor av kärlek av vår mamma och pappa. Livet som står och väger mellan ljus och mörker. Pappa spelar bort villan, bilarna och alla tillgångar. Jag och lillasyster sitter och drogar i bastun. Vi kastar stenar genom grannarnas fönster. Mamma försöker att ta livet av sig men överlever. Jag som hamnar på ett LVU-hem där det faktiskt finns kärlek. Lillasyster hamnar i ett bra fosterhem. Pappa blir hemlös och mamma hamnar på psyket. Sverige står och väger mellan kärlek och likgiltighet. När man står vid avgrundens rand så måste man välja. Världen står och väger mellan vansinne och klarsyn.