Det glittrade och glimmade mellan trädstammarnas skrovliga allé.
Tallskogen i dess gröngrönaste skimmer så trollskt.
Svajande furor i skulpturer mot en klarblå solisig himmel.
Lingonriset strävt mot mina myggbitna smalben och en liten argsint myra som kniper sig i båge på min tå.

Solen letade sig in mellan barrverket och skickar knastrande strålar på mitt hår. Det luktar barr, mossa och kremla.
Jag stannar upp och sträcker mina sommarbruna armar mot himlen. Min hud slukar värmen från solens orangegula fäll.

Två korpar berättar en historia, en historia som får barren att vibrera i kapp med deras röster. Forntiden rinner i mina ådror, Gudinnan talar genom jordens och sfärens bjudningar.
Jag slänger badhandduken jag hade om halsen, på marken och mig själv därefter. I förbifarten nappar jag åt mig ett grässtrå och på rygg smakar jag av sommarens och jordens frukostbord.

Kisar mellan skuggor och soldis. Sömnigt ser jag ett spindelnät blinka åt mig därborta. Somnar bland myror och kryp, tryggare kan ingen vara.
I drömmens land kommer du ner för berget i ljus. Sten efter sten möter dina bara mjuka fötter. Inte ett märke på din kropp skvallrar om den verklighet du mötte en gång för längesedan.

Du är vacker som en prins, nej du är en prins. Jag slänger huvudet bakåt och skrattar ett kvillrande kvittrande skratt och du ler, sträcker fram dina händer. Ber mig komma med tillbaka till framtiden.
Jag flyter.

Jag svävar mjukt med böljande tyg runt mig. Som en riktig ängel. Jag..en ängel...jag fnittrar i drömmen men du bara ler. Tar min hand och du är varm och kall på samma gång. Högt ovanför träden svävar vi som ingenting och allting. Korparna har slutat berätta och sjunger istället som näktergalar. Vi följer inte dem, de följer oss...över land, över hav och över Pyrenéernas vassa spetsar.

Jag vet med den saliges trygghet att när vi en gång landar, OM vi landar så gör vi det i evigheten.
Ett krax väcker min sömn. Blinkar yrvaket mot ett svart öga inte långt från mitt egna blå. Hon sitter där, men hon sitter ensam...Hugin har för längesedan givit sig av och lämnat henne med sina minnen och sagor.

Jag sätter mig häftigt upp. Blinkar ännu ett par gånger och hon är borta. Det är tyst och solen har förlängesedan vandrat förbi min skog, förbi berget och gömt sig. Eller kanske lyser hon på någon annan, söver en annan ensam själ i en annan evig skog. Jag fryser på min handduk, min hud som var så solvarm och mjuk är nu knottrig . Myggbetten lyser röda och fula mellan knottret, jag ser gammal ut.

Jag böjer mig ner och samlar ihop handduken. Men mina ögon fastnar på en sten längre in mot skogen. En huggorm ligger på stenen och den ser alldeles svart ut...som en snok men zickzackbandet är där. Hon sisar med tungan mot mig och sträcker sin hals. Jag ryser och ropar med is i röst. Vem är du? Vad vill du? Men skogen står tyst och frågorna faller som spikar bland barren...Vem är jag? Vad vill jag?