Det var en stilla, klar och krispig natt
Genom frostigt fönster spanade en sotig katt.
Vintergatans stjärnor tindrade små,
världen var tyst, snön höljde var strå.
Ett fluffigt täcke under våra fötter,
stigen låg skum mellan granens rötter.
Snönskägg tyngde ner dess grenar,
som hängde över stockar och stenar.
Nyfikna blickar fick då se,
fotavtryck små som fick oss att le.
Vi följde dem spänt under granarnas tak
och började känna doften av julbak.
Saffran, kardemumma, pomerans och kanel,
åh, vilken doft! Vi kan inte ha fel!
Julens kryddor lockade oss rätt,
på en stubbe i skogen satt en tomte så mätt.
”Önskar ni en saffransbulle?”
”Ja”, sa vi, ”det kanske vi skulle”.
”Kliv in i vår stuga”, sa tomten och skratta´.
”Tomtemor bakar hon hela natta!”
Stugan lyste av flammande ljus,
hjärtats glöd sjöd i detta hus.
Gumman hon sjöng om julens fröjd,
om tomtar och änglar på himmelens höjd.
”Kom in i vår stuga, sätt er och ät-
-bullar och kakor”, hon sprudlande lät.
Vi mumsade på tills magen fick ont,
”gå hem nu och sov”, sa hon så fromt.
Vi stånkade hemåt, under stjärnornas öga
För magens onda, det hjälpte föga.
När mor oss mötte i hallen där hemma
hon log och sjöng med sin lugnande stämma.
”Elden har falnat i spisens vrå,
timmen var sen, för er att gå.
Men snön lyser vacker och gnistrande blå,
längtan dit ut, den kan jag förstå.”
Vi tog oss för magen och stönade högt,
om jästens makt hade ingen förtäljt.
”Nu vet ni bättre och att tänka er för,
nästa gång ni knackar på tomtemors dörr. ”
”Gå nu och sov mina älskade små”
I en knarrande trapp de tassa´ på tå
Magarna knep av tomtemors smet
I sängen de drömma om alla paket.
Snipp, snapp, snut,
så var julsagan slut.