Vid Korsvägen på uteserveringen sitter jag för många år sedan med köttbullar och mos när jag ser henne närmar sig på gatan utanför.
Leenden och vinkningar främlingar emellan genom glasväggens skimmer lockar in henne i lokalen.
Sekunder senare sitter skönheten framför mig vid bordet och yrkar på ett glas rödvin samt bestick.
Hon tar av sig huvudbonaden och kolsvart hår böljar över axlarna när vi gör processen kort på gemensam tallrik.
Vi pratar politik och det blir ytterligare öl och vin samtidigt som de sista solstrålarna överger bordytan.
Väl ute på gatan igen lockade av Göteborg kulturkalas festiviteter ställer vi gemensamma steg via Södra Vägen och Berzeliigatan upp mot Götaplatsen. Hårdrocksgruppen Europe har just avslutat en välbesökt gratiskonsert och runt omkring havsguden Poseidon ser det nästan ut som ett slagfält.
Ett hav av tomma pappersmuggar, sönderrivna programblad, fimpar och annat skräp dominerar Avenyns vidare sträckning ner mot korsningen till Engelbrektsgatan.
Hon tar plötsligt min arm som om den skitiga verkligheten inkräktat och punkterat den gemytliga bubbla vår nyvunna vänskap vävt.
När vi väl kommit en bit längre ner mot Valand där spårvagnarna skramlar fram med sina karakteristiska känselspröt i skyn händer det något elektrifierat.
Det glöder plötsligt till i spårvagnsrälsen av ännu en våt dröm som eldfängd går mellan Johanna vid Brunnsparken och Poseidon uppe vid den tidigare hårdrocksarenan.
Innan vår gemensamma promenad nått korningen vid Parkgatan och Allén tittar John Ericsson häpet upp från sitt eviga skissblock.
Statyn rest som minne av den kluriga uppfinnaren har också häpnat över det elektiska fenomenet.
En nyans av ambra smyger fram när jag fattar mitt sällskaps hand.
Vi närmar oss Kungsportsplatsen och skrattar lite åt den plötsliga uppståndelsen längs vår väg.
På avstånd skymtar där en mindre folksamling fram vid foten av den stolta ”Kopparmärra”. Ryttarstatyn med krigarkungen Karl den nionde iförd rustning uppe på sin ärgade trotjänare "Kortum" stirrar förgäves efter en mordisk fiendehär.
Under statyn spelar en sydamerikansk musikgrupp sin muntra flöjtmusik.
Vi inhandlar en mytisk drömfångare av en entusiastisk musiker iförd fjäderskrud.
Väl nere vid Brunnsparken pekar statyn av Gustav II Adolf ut platsen där hamnstaden skulle börja byggas upp för snart 400 år sedan.
Den gamla statyn vrider demonstrativt och förnärmat på sitt huvud för at blicka västerut mot hamnen.
Ett par stenkast åt motsatt håll står nämligen den väna Johanna så oskuldsfull och endast nödtorftigt draperad i sitt brunnskar.
Efter att ha tagit in det långvariga svartsjukedramat enas vi om att lägga drömfångaren vid Gustav Adolf fötter.
Kanske en nyinköpt ”drömfångare” fick symbolisera det som alla statyer och människor är gjorda av.
När hon efter en värmande kram hoppat upp på spårvagnen som strax skall bära med henne över den gamla Hisingsbron blir allt som vanligt igen.
Inte ens en liten nyans av doftande ambra dröjer sig kvar vid min handflata.