NEDSTÖRTANDET OCH UPPHÖJANDET

Jag störtade, tumlade ner, ner
Flodens kantvresiga klippstenar
Dova slag, hugg som av tung yxa.
Ditt vatten, flod, och mitt blod.
Födelse och dödelse.

Men:
jag är inte längre där.
Jag förs bort över de vindvajande rågfälten, ser guldsommarkornet dallra i ljusare och mörkare solpulser, och råkorna som sävligt cirkulerar på blåvalvet och sjunger ”vi -vi -vi” och det späda kidet som stolt går bakom sin mor därnere och på sluttningen nedanför bondgården betar korna stillsamt och jag hör hur skällkon ger enkel ton, och vidare över granskogens honkottsrika mjuka toppar förs jag och där någonstans hör jag näktergalen och jag andas in och jag andas ut, och när skymningen kommer - för det gör den - kliver jag in i den och blir ett med den.