Från floden till havet, vågorna drar
en tung och rödsvart ström mot ödets rand.
Sanden är stilla, fast den andas död,
den dricker blod och svett från tysta kroppar.
Betongen reser skarpa ruiner,
en spänd armeringsnerv i jordens puls.

Hunger och törst går bundsförvanters väg,
de gräver djupa hål i trasigt liv.
Flaggan står kvar, grön, vit och svart och röd,
ett trots i vinden mot det som förtär.
Men skrik försvinner bort, som fallna löv,
i vågors rytm mot havets kalla djup.