Under som ovan, en avgrund vilar
Med en person, uppskuren i tusen bitar
Dess nervsystem i lågor, låter sig brinna
Flammor som skjuter ljus även för de blinda
Ryggmärgen, gör sitt jobb i att binda, att aldrig låta sig svinna
Det enda skimmer av hopp, som smärtan kan ge.

Under som ovan, knivar som filar
En ryggrad, uppskuren i bitar
Tills innehållet blivit fritt till att rinna
Vätskor och flöden, separerat från sin hinna
Frigör nerver som aldrig tidigare fått besinna
Det enda skimmer av liv, i Ganzir.

Åh du tusenfaldige
Din ende röst förmår sig inte hittas
Bland alla trådar som trasslar och prasslar sig
Skruvar sig till skrik
Tills dess att det inte längre
går urskilja förnimmelser åt.

Men från en ljusbärande nod vandrar en kvinna
Vänder mörker till ljus, som för att förnimma
Hennes armar och ben, gjorda av protes
Hennes hårfärg av blodets järn
Och maskätna fjärilsvingar som tar spjärn
Hon visar människans kroppar:

Nervtrådar med förstelnad myelin
Likt lavar i koagulerat blod
Som sträcker sig utan någon lod
Och andra, som skurna och vikta
Origami för att kunna blomma
Vridna som rosor och öppna som lik
Moln av damm och melodier av skrik.

Åh du tusenfaldige Inanna
Vi hör nu din ende röst
Allt detta
Var jag hela tiden.