Så blev det äntligen december. Den vanligtvis lugna skogstillvaron 
i Bävraby var som bortblåst. Herman Iller ilar runt med sin säck 
som fylls med allehanda ting som kan tjäna som julklappar åt 
tio klåfingriga barn. Inga piller hjälper längre, så han pillar och kliar 
var han kommer åt. Under den stora tallen vid stigens slut fejar 
hans fru Hedda husets alla skrymslen och vrår. I fönstren lyser 
stjärnor de fångat om natten. Lummer pryder familjeporträttet på
väggen. Lite varstans i rummen hänger girlanger av grankottar.
I bäddarna slumrar döttrar och söner nu så sött. Trötta efter
dagens lek.

Hedda suckar medan hon ser ut genom fönstret mot grannhuset 
på höjden. Där strålar det i fönstren och i varje gran omkring. 
Målaren Mårten Mård, som bor ensam på traktens största gård, ska i 
morgon vara värd för den årliga julmarknaden. Något skogens alla 
invånare brukar se fram emot. Men detta år är ingenting sig likt. 
Hon tänker på den tomma plånboken hon delar med många andra i 
Bävraby detta nödens år 2024. Medan Mårtens fickor och förråd
bågnar av rikedom.

I gläntans kråkvinklade brädlott slår Berit Bäver in barnens
julklappar med näver som hon hämtat i trädgården. Hon sneglar
ibland genom fönstret för att se om herr Bäver kommer hem
från vattnet och kontoret. Hoppas han kanske tjänat lite extra
så det räcker till julmaten och inte bara skatten som Mårten Mård
kräver in detta år. 

Träden måste i morgon stå som gnisterspröten där vid väntegläntan,
tänkte Mårten Mård. Alla ögon ska plira av lyster och det ska blänka
och tindra uti vart skrymsle. Då ska pärlan uti hela Bävraskog,
nämligenMona Lekatt svassa omkring i sin vita skimmerpäls och yvas
allt som Jag, Mårten har låtit skapa. Härligt att en gång om året,
om man inte räknar in marknaden i majsolen, få ståta med förrådens
alla bönor, frön, linser, fågelägg, gryn, torkat kött och småkryp.
Ibland kunde nån komma rusande med nyfångade möss och då vilja
byta till sig bönor eller ägg.Men en dessert skulle alltid innehålla bär
eller svamp. Svart trumpetsvamp eller tvåfotingarnas favorit:
trattkantareller, fanns också att tillgå på denna efterlängtade
decembermarknad.
 
In i det sista slet Sölvang Bäver med dotter Yolanda med att dra sitt
till stacken. Alla var ju nödgade att använda sina verktyg; och han
slitvargen tillhörde ju gnagarsläktet och kunde fälla de flesta
trädstammar upp till en halvmeter i diameter. Nu hade han och
dottern dragit upp alla slanor och stammar till ett flertal hyddor
inom marknadszonen. Dessa hyddor hade sen kärleksfullt tätats med
bark, blad, spån och lera. Finliret hadei första hand Yolanda och
mamma Berit Bäver haft hand om. Stolt tänkte Sölvang att deras del
i uppförandet av decembermarknaden strax var klar.

När kommersen äntligen är i full igång går Mårten Mård, iklädd en
grön filthatt och med framtassarna instuckna under de randiga
hängslena, omkring och myser. Vid brasan i gläntans mitt står
familjen Bäver och värmer sig med varsin rönnbärsglögg. Fru Berit
poserar så eldens sken får hennes nya vinröda klänning att glänsa.
Över glödbädden rostar hasselmössen nötter som knäcks och tuggas
så skalen yr. Vid fiskdammen kivas alla illerungar om vem som först
ska få pröva lyckan medan mamma Hedda förgäves försöker lugna
ner dem. Så går det nästan som ett sus genom myllret. På sina höga
klackar kommer den slanka Mona Lekatt, som Mårten Mård trånar
efter, elegant trippande. Hur han än kråmar sig och lockar, brukar
Mona inte ens bevärdiga honom med en blick. Men denna gång ser
hon honom i ögonen och ställer sig tätt intill. Viskar något i hans öra,
medan de andra nyfiket betraktar paret.