Du talade om höstens eldiga färger,
om skratt som vilade i lövens famn,
men dina ord fladdrade som aska,
darrande, dammiga, döda.

Med falskhet i varje andetag,
ett leende, en mask av skört glas,
dolde du ruttnad, skuggan som växte
som ett eko av kvällspressens vrål.

En efter en går vi mot kanten,
mörkret kallar oss vid namn.
Inga händer att gripa, inget ljus,
bara tystnad. Ensamhetens ram.

Och du, du lämnar mig kvar,
med brevets bleka sista rad.
Jag famlar efter ord som flyr,
när höstens löften vissnar och dör.