Blåsten i stormen
Hur ska stormen kunna möta oss runt hörnet av virvelvinden och samtidigt hålla sig närmare lugna vinden än platsen där vi hålls fången på?
Är en puts av något minne fint sätt att bevaras eller blir bara det till en bortblåst full blåsa av innehållet från en kryddad orkan?
Ilskan kan sätta sig ner och försöka dämpa ångesten men kan jag undvika att bli en uppblåst typ likt ett typsnitt kring turbulensen?
Isatta batterier i uppladdningsbara fräs borrar påminns om förmågan att bevara något som kan kännas jobbigare än vad som uppkommer…
Processorn har gett en vind puts från fläktens centra och satt igång ett schema som våra närmaste anhöriga betraktar som jobbig stund att fortsätta på…
Är det en manisk mandelkvarn som maler ner sitt innehåll och håller antennen till kroppskontakt för att jämföras och sprida ångan efter förödelsen?
Det var en gång en liten kille som inte kunde andas och på ett sätt inte heller sätta sin egen potatis, men när blåsten gav en inblick i hans liv så värmde temperaturen nollpunkten till en kokhet plätt.
Det är den 7e idag och denna dag har mosat ned sig i nya bästsäljande pocketböcker till mina läsares blickar på tjockleken i leken om lugnet…
Trollkarlen har dragit ett kast med pinnen och gett en utopi om hur vädret kan blåsa bort lika fort som någon nyser i hastigt sken av skeptiska scener?
Granskningen har granskat sina egentliga ord och hållit oss ifrån varandra, men när jag har satt mig ned och fejkat en zoologisk imitatör så förloras minnet av någon nära epicentrumet…
Radarn har spårat mig nära en gräns till gränslade grävlingar och format den tavla som spelar på strängen om djuriska drifter…
Rösterna som kommer igång i mitt huvud blir inte lärt att kunna hållas längre och blåsten i stormen kommer att kränka någon som jobbar med vinkel i början av manuset. Eller är bara början av förlöpningen en kapplöpning runt jordens alla hörn?