Nästan som en viol.
Bara ligga där.
I näktergalens vingar.
Sådan närvaro.
Sådant lugn.
Så var det.
En gång.
I vallmons färg av blodmåne.
I fjärilens sidenlena puppa.
Varje dag.
Varje natt.
Ett regn.
I Stockholms gränder.
Tills det ebbade ut.
Till ingenting.
Ingenting alls.
Blåsten som rev i håret.
Inte ens det.
Känns.
Som förut.