Hej Stine,
Tack för ditt brev. Jag lämnar öarna först när jag vittrat sommarens ankomst, tills dess kan du fortsatt skriva hit.
Med stor sannolikhet skulle jag säga att du blivit bönhörd. Det låter som ett gott steg i rätt riktning för dig, hur tungt och långt det än varit dit. Må vinden vara din vän!
Jag kan berätta för dig att jag gått o blivit bister av ett fall. I flera veckor har jag stött på människor härute och det har lämnat mig tämligen grå. Det må låta ringa men det förde mig tillbaka till tiden du påmint mig om.
För det kan kännas som ett så meningslöst arbete ibland.. för det är ju en så ytlig del av mig att just vara umgängligt tillgänglig. Jag ger vika för det gång på gång men det känns bara som en defekt. Int att jag är socialt ointelligent, för det är jag inte, snarare tvärtom. Jag har lätt för att bli omtyckt och jag har lätt för att se det goda i andra. Men det är ju inte jag, det är ju bara behov och drifter som följer med köttet. Även de ögonblick jag delat som varit så ärliga och sårbara, jag menar, jag antar att det borde ge människan en känsla av mening med relationer. Men de har känts så långt ifrån sanna för mig. Många kloka människor har ju syftat på att människan först är något i förhållande till något annat. Även om jag intellektuellt instämmer med det så känner jag det int själv så. Hur genuina relationer än kan vara kan jag int se hur det skulle fylla mig med mening så som ensamheten kan. Det känns som att jag tittar på en mänsklig lek, allt -hur äkta det än må verka- är bara på låtsas. Även om folk int är medvetna om’ett, och inte heller är min kropp fri från brister och höljen i relation till andra. Men jag vet att jag är ren i min ensamhet. Och frågan är om ord någonsin kan ge uttryck för människans sanning eller om vi är dömda att leva i skuggan av det vi försöker säga.
Jag vill inte att du tar detta som att det tar bort något från min tacksamhet för dig. Jag tror heller int att du läser det så, men jag vill i alla fall försäkra dig om att så int är fallet.
Nog om fall och nederlag! Nu önskar jag dig ditt öde gott och din färd dig huld. Jag vet att du kommer finna ditt hjärtas ro.