Torbjörn har skrivit att han kommer hem, men det är tveksamt. Vi har väntat i två dar nu, inte ett tecken. När klockan slår tio ska i alla fall Håkan, Lillebror och jag öppna boxen på Handelsbanken i Filipstad och plocka ut kuvertet som legat där i mer än trettio år.

Ett brunt vadderat kuvert med våra drömmar, förhoppningar, galna gissningar och tonåringars grandiosa självuppfattning. Vi som på allvar trodde att Sex Pistols Anarchy in the UK skulle förändra våra liv och ta oss någonstans.

Vi som skulle göra något odefinierbart viktigt av våra liv. Det var väl egentligen bara Torbjörn som gjorde det, men han tog sig så långt bort att vi bara kunde ana konturerna av honom.

Vi som blev kvar, vad gjorde vi egentligen? Det var väl det vanliga. Vi blev kära, gifta, skilda, ensamma och tappade bort varandra i ett utslag av prestige och dumhet. Men den här historien börjar långt tidigare, i en tågkupé genom Europa på jakt efter ett liv som kunde bryta tristessen. Kanske var det också då som Lillebror upplevde att otursspiralen började.

Det påstår i alla fall Lillebror, men han är knappast något sanningsvittne.