Gamla Norrmalm, Sundsvalls stad,
rivet sedan sextitalet,
känns i minnet, gör mig glad,
fastän rivandet känns galet.

Livet levde, döden dog
mellan kåkarna och husen.
Emot alla solen log,
både borgaren och busen.

Norrmalmsgatan var av grus,
norrbelägen fönsterraden. 
Skeppargatan mera ljus,
vänd åt söder in mot staden.

Mellan dessa båda stråk
är min barndom innesluten.
Gamla Norrmalms lek och bråk
är till denna stadsdel knuten.

Minnet gör mig öm och mild.
Än på Norrmalm är jag fången.
Månne är jag själv en bild
av en tid som är förgången?