I fruktskålen väntar klementinen,
en orange rundning av perfektion,
eller kanske ett löfte som sviker?
Du lyfter den med försiktig hand,
väger dess hemligheter mot din hunger.

Till skillnad från avokadon –
den luriga skådespelaren –
som går från stenhård till slapp
på den kortaste av pauser,
är klementinen en bättre vän,
en ärlig frukt.

Du känner med fingertopparna
efter rätt slags mjukhet,
inte för hård – en antydan till grönt,
inte för mjuk – ett löfte om fermentering.
Den är redo när den ger efter lagom,
som en vän som tillåter dig att hålla handen,
men inte för länge.

Och när du bryter dess skal,
det spricker öppet som en soluppgång,
släpper en dimma av citrus,
små droppar som landar på dina fingrar
som ett mikroklimat av lycka.

Ibland hittar du en liten kärna,
ett eko av något annat,
en viskning om att fullkomlighet är en myt.
Men ändå, där är den –
ett universum i varje klyfta,
söt och syrlig i exakt rätt proportion.

Med avokadon är det alltid
en debatt, ett drama,
men med klementinen
är det mer som en bra konversation.
Lätt att börja,
svår att ångra.