Vinden talar för sig själv
där ute

Jag avvaktar
bak tandrader och krumma käkar,
lårens pelare och benens knäaskålar,
bak skäggpiska och kvardröjande flintehår,

för vinden talar nu i grava gåtor;
så jag låter taken, väggarna & golv
få göra plikt,
alltsedan uppståndelsens 30-tal

Vinden,
kommen hän ur evigheters skogar,
löper genom ogästvänlig sly
som sjögrässveper längs med diken

Vinden innevarar dagens dato
till sin intäkt, låter ske,
när jag hör tranbärstankar,
reciterar skvattrampoesi

I glesa spridda iden uti spritt och obemärkt
går så de kardiovaskar ner
i dova långsamheter

när gårdsgranarnas helighet
är fågelsömn som susas om
av blåstens svala sus
och raggig Wolfram hedrar vintern
och vår vintervind
med lugn & lufsad Västiträskpassage,
rakt in i skogen under Snipenbergskonturen,
i smala vindögon och spårstämplande tass,

för vinden var och är,
den finns och blir;
med skogen som orkester
och dess sagosymfoni;
i natt & dagcirkadiskt habitat

och vilar gör jag
i dess dunkla dån,
dess dova tankspriddhet,
dess skogsstigsvandringssmek
om huden slutet läskapapperstätt,
runt varje gårdshus ymnigt, varje stall
och vagnslider därtill, och utgårdslada