David fyllde 7 i januari. Det började talas om skolan och innan David hann blinka var sommaren över och den första skoldagen var inne. David hade kunnat läsa så länge han mindes. Evald och Britta hade tyckt att han kunde börja redan förra året. David fick genomgå en test för att se om han kunde anses mogen för skolan men nej, det var det ingen i kommittén som tyckte.

Hittills hade David alltid haft ett livstycke närmast kroppen, ett plagg som han hatade intensivt. Han kände ingen annan kille som hade det. I livstycket satt strumphållare som höll de grovt stickade långstrumporna på plats. Men just denna dag, den första skoldagen, var det inte tal om något livstycke. Nej, mamma hjälpte honom på med ett par nya långbyxor med pressveck och ett par ankelkorta, tunna strumpor, en nystruken vit skjorta och en grå kofta. På fötterna ett par bruna sandaler. Hatskorna kom han inte undan. Men på det hela taget – man hade blivit stora karln. 

David hjälptes upp på pakethållaren bakom pappa på cykeln och så bar det iväg. Genom grinden, över Gamla flygfältsvägen, förbi Lorentzons vita villa och nerför Norrabergsbacken. David höll krampaktigt i den nya skolväskan, förbi Kåren, över torget med kullerstenarna och det gula rådhuset, över ån, förbi biografen, uppför backen och så till vänster förbi banken och järnhandeln där pappa jobbade och så var de framme vid småskolan granne med Missionskyrkan. En tur på max fyra minuter. 

Pappa vinkade hej då och så stod han där på skolgården. Kände inte en kotte. Massor med ungar, finklädda, killarna vattenkammade. Flera tjejer hade blommor i händerna. Det ringde i en klocka och alla rusade mot en dubbeldörr med glasrutor på långsidan mot skolgården. Alldeles innanför dörren stod en ung fröken och ropade. 

-Ni som börjar ettan idag, följ med mig!

David höll sig lite i bakgrunden när ungarna knuffade sig genom dörren till klassrummet. När han kom in fanns det bara lediga platser längst fram. Tre stycken. David hamnade i en dubbelbänk med en liten fet, rödhårig kis som luktade ärtsoppa. Sista platsen tog en liten småfräknig kille med ett glatt flin i ansiktet och en mörk kalufs som nog inte hade sett en kam på väldigt länge. Ingen vattenkamning där inte. Han hade en storrutig, ärmlös tröja utanpå skjortan och fluga!

-Jag känner igen dig, sa killen med flugan. Jag har sett dig vid Frälsis. Jag bor på samma gata vet du. Det är morsan och farsan som har leksaksaffären. Var bor du?

-Uppe vid flygfältet. Äger ni leksaksaffären …

-Vi? Nä morsan och farsan.

David kunde lika gärna ha talat med prins Carl Gustav. Dom ägde leksaksaffären!

-Jag heter Loffe. Loffe Lilja.

-Jag heter David Brorsson. Min farsa jobbar i järnhandel.

-Va schysst David. Vi kan väl leka efter skolan va?

Pepparkaksögonen lös i skallen på Loffe och David kände ett lyckorus skölja genom hela kroppen. Han var kompis med Loffe. De båda såg på varandra i djupt samförstånd och en äkta vänskap tog sin början.

Tiden i gula huset var över. En lägenhet hade blivit ledig på andra våningen i Frälsningsarméns fastighet på Tullgatan 15. Flytten kom att utgöra en stor och avgörande förändring i familjen Brorssons liv. Evald och Britta var nu helt upprättade i allas ögon. De fick en mycket central roll i kåren och umgicks dagligen med de nya kårledarna Skagerfalk. Officersbostaden låg vägg i vägg, så de två paren kom att sitta till långt in på småtimmarna och spela monopol, inte bara en kväll i veckan. Skagerfalks hade tre barn. Christina var äldst och så Tom som var ett år äldre än David och slutligen Jon, jämngammal med Inga. ”Skager” var en färgstark herre som älskade att synas och höras. Ibland gick han över gränsen för vad som kunde anses vara god smak, i synnerhet som han förväntades vara en ”Andens man.” 

-David, knäpp julfen!

David kom helt av sig första gången och trodde verkligen att han gått med gylfen öppen, Gud vet hur länge. När det gick upp för honom att Majoren bara hade gjort sig lustig på hans bekostnad, och det bland andra människor, blev han smått chockad och inte så lite förnärmad. 

David fick emellertid vänja sig, för Skager älskade att köra med sin lilla lustighet, det blev nästan som en hälsningsfras från hans sida och med tiden kom David att spela med i den lättsamma attityden och gav tillbaka i samma stil.

-Skager är då inte mager, retades han och båda låtsades för ett ögonblick göra sig redo för ett slagsmål. De knöt nävarna och jabbade hotfullt i luften mot den andre. Det slutade alltid med en ryggdunk från Skagers sida och David tyckte att det var väl ändå ganska okej.

Den nya bostaden betraktade David som en flott våning. Den hade en lång, smal hall med ett litet WC alldeles till vänster innanför ytterdörren. David gjorde stora ögon vid åsynen av vattenklosetten med sin vattentank högt uppe under taket och den långa kedjan med porslinshandtag som man skulle dra i när man ville spola. Att toan var så liten att en vuxen människa knappt kunde vända sig i den, var inget som David registrerade. På sidorna om hallen låg ett kök med utsikt över den grusbelagda gården och scoutstugan halvvägs upp på Södra berget, och tre rum, varav två belägna ut mot Tullgatan och stadens centrum och det tredje mot gården. I bortre änden en ganska rymlig garderob. Köket hade vedspis och i det största rummet fanns en vacker kakelugn.

David lekte nästan varje dag med Loffe, men då och då också med Tom Skagerfalk. Tom var ju ett år äldre och den som således alltid bestämde. Den här speciella vårdagen skulle de leka indianer och cowboys. David hade kvar sin knallpulverpistol. Resten av utstyrseln från morbror Rolf hade han växt ur. Tom ville vara indian. Han förklarade hur leken skulle gå till.

- Jag ger dig ett försprång medan jag räknar till hundra. Du sticker upp på berget och gömmer dig. När jag hittar dig börjar vi om och du får jaga mig.

David stack iväg upp för den långa trätrappan mot scoutstugan. Det här skulle bli kul. Han kände Södra berget som sin egen ficka. Han visste precis var han skulle gömma sig. Tom skulle aldrig hitta honom. Han sprang vänster genom staketet vid trappans topp och började ta sig upp för den lilla trappan som ledde upp mot den upptrampade stigen på skrå mot berget. Trappan låg i skugga och isen hade inte helt smält bort just här. Plötsligt tappade David fotfästet och gled tillbaka ner för trappan. 

-Det är lugnt, hann han tänka, Tom räknar fortfarande.

Knappt hade han tänkt tanken, när Tom vred pistolen ur hans hand och drämde kolven med full kraft rätt i ansiktet på honom.

David såg stjärnor och det smakade blod i munnen.

-Nu har jag dig, skrek Tom, du kom inte långt!

David tittade förbluffad på Tom, kände med tungan över tänderna som värkte och sa gråtande

-Du har slagit sönder en tand! Och du fuskade. Du är ju inte klok!

David ryckte till sig pistolen och gick gråtande och hulkande nederlagets väg hem till mamma. En stor hörnbit var borta på den högra framtanden.

Det blev inga påföljder av den lilla incidenten. Man kan ju inte riva upp himmel och jord för en olycka tyckte Evald. 

-Gjort är gjort. Skagerfalks är våra grannar och bästa vänner. 

Tandläkaren som undersökte tanden sa att det kunde lagas förstås men priset avskräckte.

-Ja, ja, det kommer att synas mindre med åren, när tänderna naturligt slits ner, sa tandläkaren.

Och så fick det bli. Varje gång David såg sig i spegeln från den dagen, påmindes han om det gemena sveket från Tom som hade lurat honom och om att mamma och pappa varit undfallande och inte utkrävt ansvar av Skagerfalks.  Men det är klart, om det hade äventyrat vänskapen familjerna emellan, så var det väl ett klokt ställningstagande. Att han, som var oskyldig och illa behandlad, fick betala hela priset.

Efter händelsen med framtanden, började en känsla av otrygghet smyga sig på David. Inga var nu tre år, en förtjusande liten unge med gyllenblont hår. Hon pratade tidigt och var försigkommen och charmig på alla sätt. Hon blev allas lilla maskot och de unga flickorna i kåren tävlade om att få hennes uppmärksamhet. Hon och Jon, som också var ett charmtroll av Guds nåde, satte sig ofta intill husväggen ute vid gatan och underhöll förbipasserande med ”Lilla Gullefjun” som de sjöng om och om igen tills de fått ihop pengar till varsin glass som de själva köpte, på andra sidan gatan, i kiosken utanför färghandeln.