Solens sista strålar
spelar slentrianmässigt
på ljudlöshetens
våglängd,
stjäl din plats i
periferin,
lägger sig mellan
ryggkotorna

Trots de söndergnuggade
knäskålarna och
papperstunna
glastroféerna
är jag denna gång
säker
på att jag inte behöver
säga ett ord

Men jag
frågar dig om
du tycker om sommaren
eller vintern
mer

Fast jag redan vet
svaret

Och i hopp
om att huden ska hålla
låter jag skymningsljusets
skuggor
försvara mig på
väggarna
som likgiltigt ser på
när dina knivvassa
axlar
gör hål i
taket