Frank anade att människor han inte ville träffa just den dagen, skulle vänta utanför hans kontors stängda dörr, blott han tog den vanliga vägen genom porten, in i vestibulen och förbi sin sekreterare, fram till sin vanliga kontorsdörr av gediget trä. Nej, han ville inte träffa dem innan han fick sitta ned i några minuter i sin slitna läderfåtölj och ha sin klient sittandes framför skrivbordet. Så han valde istället att kuta med kroppen och se litet trött och rent av ledsen ut, som en slutkörd förlorare i spel. Sedan vandrade han som slokörat in i gränden bakom kontorshuset och stannade en minut ungefär. Han var ensam med sig själv, inga störande moment och han såg uppåt. Där hängde stegen upp till brandtrappan. Han hävde sig upp på tå, sträckte upp vänsterhanden och fick precis grepp om lägsta stegpinnen av fläckigt och rostigt järn. Ett sakta dragande litet försiktigt sådär. Hans kompis hade oljat stegen för att kunna glida ljudlöst. Han drog den ända ned, klev upp på den, klättrade fram till hänglåset och slog in sifferkoden som krävdes för att låsa upp grinden. Då han passerat genom järngrinden, vilken var en del av en dörrhög konstruktion, för att hindra inbrott, låste han den noga bakom sig igen. Sedan gick han sakta fram mot fönstret för att öppna det. Det verkade nog så bastant med ett kraftigt lås försett, bara att han sett till att veta precis hur att öppna det. Han rörde vid de rätta ställena och skulle just till att skjuta upp fönstret. Märkligt, det satt fast och inte så litet heller som att träramen varit våt av regn eller kärvade litet. Det satt som berg och han ville inte höras krossa glaset i rutan heller. Suckande tyst för sig själv tog han fram en flat ask, som om han skulle ta fram en penna och skriva med. Istället innehöll asken ett instrument för att skära i glas med. Han vek upp den efter att ha avlägsnat den ur asken. Satte tutan av gummi samt skäret mot glaset. Den lilla och nästan osynliga biten av en diamant skar en liten cirkel i rutan. Med tutan mot glaset lyfte han sedan bort den utskurna cirkeln och försökte få in handen som han gjort smal nog att lirka upp låset med. Fingrarna gick genom och en bit av handen. Hålet var för litet och han bet ihop tänderna av besvikelse. Han vågade inte svära på saken, det var en upplevelse förstås. Så han gjorde ett hål bredvid det första och så ytterligare två vilka korsade de två första. Sakta tog han bort glas efter glas och stack in handen, lirkade med låset och drog tillbaka handen. Han satte tillbaka verktyget i asken och stack in den tillslutna asken innanför västen. Den höll på att fastna i klädseln, men han rörde sig fortfarande lugnt och tyst som en ande. Nu kunde han skjuta upp fönstret nog för att skapa utrymme för att klättra in. Väl inne tog han ur en öppnad låda ett par mer för yrkesrollen passande blanka skor och lät de med gummiklack ta dess plats och sköt sedan igen den utdragna lådan. I översta lådan låg en nyckel det första man såg. Den gick till det lilla kassaskåpet infällt och väl osynligt i skrivbordets ena sida. Drog ut lådan en smula längre och tog där en annan nyckel och låste lådan med skorna. Då han var klar med dessa små förberedelser satte han sig i läderstolen mera bekvämt till rätta och lyfte telefonluren, vilken han sedan lade ned i klykan med ett hörbart ljud. Han hade inte ringt någon först, för att säga ett glatt 'god middag'. Bara den där minutens lugn och ro, gav honom tid att stilla sitt bultande hjärta.