Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Det fanns förstås 'vanliga dagar' på jobbet, bara att han inte haft så många av dem än. En privat undersökare är inte som en privatdetektiv. Han försökte aldrig göra en privatdetektivs arbete som de gör jobbet. Han undersökte mest.


En sådan där dag (B)




Frank anade att människor han inte ville träffa
just den dagen, skulle vänta utanför hans kontors
stängda dörr, blott han tog den vanliga vägen genom
porten, in i vestibulen och

förbi sin sekreterare, fram till sin vanliga kontorsdörr
av gediget trä. Nej, han ville inte träffa dem innan
han fick sitta ned i några minuter i sin slitna
läderfåtölj och ha sin klient

sittandes framför skrivbordet. Så han valde istället
att kuta med kroppen och se litet trött och rent av
ledsen ut, som en slutkörd förlorare i spel. Sedan
vandrade han som slokörat in

i gränden bakom kontorshuset och stannade en minut
ungefär. Han var ensam med sig själv, inga störande
moment och han såg uppåt. Där hängde stegen upp
till brandtrappan. Han hävde sig

upp på tå, sträckte upp vänsterhanden och fick precis
grepp om lägsta stegpinnen av fläckigt och rostigt järn.
Ett sakta dragande litet försiktigt sådär. Hans kompis
hade oljat stegen för att kunna

glida ljudlöst. Han drog den ända ned, klev upp på den,
klättrade fram till hänglåset och slog in sifferkoden som
krävdes för att låsa upp grinden. Då han passerat genom
järngrinden, vilken var en del

av en dörrhög konstruktion, för att hindra inbrott, låste
han den noga bakom sig igen. Sedan gick han sakta fram
mot fönstret för att öppna det. Det verkade nog så bastant
med ett kraftigt lås försett,

bara att han sett till att veta precis hur att öppna det.
Han rörde vid de rätta ställena och skulle just till att
skjuta upp fönstret. Märkligt, det satt fast och inte så
litet heller som att träramen varit våt

av regn eller bara som kärvade litet. Det satt som berg
och han ville inte höras krossa glaset i rutan heller.
Suckande tyst för sig själv tog han fram en flat ask,
som om han skulle ta fram en penna

och skriva med. Istället innehöll asken ett instrument för
att skära i glas med. Han vek upp den efter att ha avlägsnat
den ur asken. Satte tutan av gummi samt skäret mot glaset.
Den lilla och nästan osynliga delen

av en diamant skar en liten cirkel i rutan. Med tutan mot
glaset lyfte han sedan bort den utskurna cirkeln och försökte
få in handen som han gjort smal nog att lirka upp låset med.
Fingrarna gick genom och en bit av handen.

Hålet var för litet och han bet ihop tänderna av besvikelse.
Han vågade inte svära på saken, det var en upplevelse förstås.
Så han gjorde ett hål bredvid det första och så ytterligare två
vilka korsade de två första.

Sakta tog han bort glas efter glas och stack in handen, lirkade
med låset och drog tillbaka handen. Han satte tillbaka verktyget
i asken och stack in den tillslutna asken innanför västen.
Den höll på att fastna i klädseln,

men han rörde sig fortfarande lugnt och tyst som en ande.
Nu kunde han skjuta upp fönstret nog för att skapa utrymme
för att klättra in. Väl inne tog han ur en öppnad låda ett par
mer för yrkesrollen passande blanka skor

och lät de med gummiklack ta dess plats och sköt sedan igen
den utdragna lådan. I översta lådan låg en nyckel det första
man såg. Den gick till det lilla kassaskåpet infällt och väl
osynligt i skrivbordets ena sida.

Drog ut lådan en smula längre och tog där en annan nyckel
och låste lådan med skorna. Då han var klar med dessa små
förberedelser satte han sig i läderstolen mera bekvämt till
rätta och lyfte telefonluren,

vilken han sedan lade ned i klykan med ett hörbart ljud.
Han hade inte ringt någon först, för att säga ett glatt
'god middag'. Bara den där minutens lugn och ro, gav honom
tid att stilla sitt som så bultande hjärta.




Prosa (Kortnovell) av lodjuret/seglare VIP
Läst 13 gånger
Publicerad 2024-12-12 14:13



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP