Plötsligt stod en man bara och tittade på honom någonstans i Medborgarplatsen vid Björns trädgård, inte långt från skateparken. Han var lång, hade ett gulaktigt kortklippt hår i sidbena och skarpa ansiktsdrag med stora ögon som envetet tittade fram. Han var varken särskilt ful eller vacker och hade på sig en tjock vinterjacka samt ett par gråaktiga chinos.
“Vad vill du din kuk?” skrek Joakim, på en gång irriterad och frustrerad.
“Inget”, svarade mannen uttryckslöst.
“Jag blir äcklad av att se dig. Sluta stirra på mig, annars sliter jag sönder din fula jacka och trycker in den i munnen på dig!” fortsatte Joakim.
Mannen stod blixtstilla i säkert någon minut. Sedan skyndade han därifrån, som ett skrämt rådjur.

Joakim hade varit och druckit hela kvällen på Harry B James i Kungsträdgården och sedan promenerat genom stan på sin väg hem, när han träffade på mannen. Efter incidenten, när han kom fram till sin andrahandslägenhet i Bredäng, mötte Anna honom i hallen. Hon var en bredhöftad norrlandstjej med mörkt lockigt hår som för tillfället gick runt i färgstarka kläder i gult och blått. De båda hade varit ihop i två år och bott under samma tak i ett av dessa, medan kärleken sakteligen flätade samman dem emellan. Just nu tittade hon sömndrucket på honom och försökte avgöra vad han gjorde där.
“Var har du varit?” frågade hon bryskt.
“Bara firat lite med grabbarna…”
Anna höll händerna mot höfterna i en utmanande pose, som att hon precis skulle föda: “Börjar det inte bli lite väl mycket av den varan?”
“Var menar du med det?”
“Du skulle kunna fundera över att vara hemma lite också.”
“Skämtar du med mig! Det är ju lillördag.”
“Det är alltid lillördag.”
“Äh! Du fattar ingenting…”
“Kanske inte… Men om du vill fortsätta vara ihop tycker jag att du ska fundera över ditt beteende."
“Nu är du orättvis. Bara för att jag partajar litegrann innebär det inte att vi ska göra slut. Det är väl jättebra att vi är ifrån varandra ibland.”
“Ärligt talat vet jag inte hur länge jag står ut att vi är med varandra.”
En obekväm tystnad. Joakim tittade förbi Anna med sina rödsprängda berusade ögon och sa till sist: “Jag behöver nog sova nu… kan vi inte prata om det här senare.”

Efter att ha stigit upp och gjort toalett så satte sig Joakim vid köksbordet och rostade bröd, samtidigt som han plockade fram pålägg. Satte sedan på kaffebryggaren och kokade upp det svarta guldet medan radion spelade mix megapol. Utanför kunde man se hur fåglarna kvittrade i träden och skogens grönska gjorde sig påmind - som i en annan värld. I rummet intill hörde han hur Anna rumsterade i sängen.
“Du kommer komma för sent till jobbet om du inte går upp snart”, undlät han sig till sist att ropa, medan han bredde på en av de rostade mackorna som nyss kommit ut ur brödrosten.
"Du har väl inget ha att säga till om när jag går upp!”, hörde han Annas vresa röst från andra sidan.
“Skyll inte på mig när du får sparken. Det är din ekonomi som blir lidande till sist”, svarade Joakim snusförnuftigt.
Han hörde ett stönande och sedan någon som steg upp och långsamt krafsade runt i rummet intill. När dörren öppnades såg han sin flickvän i morgonrock och ett rörigt utsläppt hår, som såg mer ut som ett skatbo än en frisyr.
“Det finns nybryggt kaffe om du vill ha”, sa Joakim medan han satt och tuggade i sig en av mackorna.
“Ja tack gärna”, svarade hon, satte sig på stolen bredvid honom och plockade upp ett bröd från fatet.
“Värst vad du var pigg då”, sa hon och tittade misstänksamt på sin bättre hälft.
“Sov bra inatt. Det är det som är framgången till allt här i livet: jobb, karriär, familj och ett lyckat äktenskap.”
“Ja så långt har vi tyvärr inte kommit”, snoppade hon av honom
Han tittade på henne vresigt. Sedan log han.
“Jag måste dra till jobbet. Men vi kan väl höras i eftermiddag. Kanske göra upp planer för helgen?”
“Jag ska träffa tjejerna efter jobbet. Men vi ses väl när vi ses. Om du inte är jättefull igen.”

Joakim var kontorsnisse. När hans vänner eller familj frågade lite mer exakt vad han gjorde kunde han inte ge ett tillfredsställande svar på frågan. Istället hasplade han ur sig något om att jobba med organisationsstrukturer och agilt ledarskap. Snarare tyckte han dock att dagarna gick ut på att skriva mejl, göra mötesbokningar i Outlook och gå igenom dokument; men det kanske var lite så alla jobb såg ut idag.
Han arbetade på ett kontor på norrsidan om staden. Medan han kämpade sig genom dagen tänkte han på allt som hade hänt och vad Anna hade sagt. Att hon tyckte att han drack för mycket och att det äventyrade deras förhållande. Egentligen var han inte beredd att hålla med, men visste samtidigt att han gärna tog sig ett glas eller två när tillfälle gavs.
Hemma hade Anna satt upp en post-it lapp i köket: “Kommer hem tidigast nio-tio. Sitt inte uppe och vänta…”

Han vaknade av att han hörde hur personer gick runt i ett av de angränsande rummen. “Hallå Jocke! Ursäkta att vi stövlar in såhär…” hörde han Annas röst säga i disträ ton genom stammarna.
Joakim steg upp och gick mot köket och öppnade dörren. Framför sig såg han Anna och bredvid henne stod en blond tjej i en grön ylletröja med ett par stentvättade jeans. Sofia, en gammal barndomsvän till Anna, som hängt med så länge han känt henne. Hon hade ett gråtmilt ansiktsuttryck.
“Jag tog med mig Sofia. Hennes kille har gjort slut så hon behöver lite tröst. Vi tänkte sätta oss i vardagsrummet och snacka”, sa Anna och tittade allvarligt på sin pojkvän.
"Okej, då ska jag inte störa. Jag skulle bara plocka till mig en macka och lite juice.” Joakim gick förbi dem i köket och började rodda till dess att han hade fått ihop allt det han ville ha och gick sen tillbaka ut genom dörren. Innan han försvann vände han sig mot Anna och sa: "Du, jag skulle verkligen vilja prata med dig imorgon. Innan du går till jobbet.”

Solljuset hade trängt in genom fönstret. Anna och Joakim satt stelt i soffan i vardagsrummet. Framför soffbordet hade de bullat upp med frukostbröd, juice och kaffe. Joakim kollade lite försiktigt mot sin partner och vände sedan bort blicken igen.
“Så vad var det du ville prata om?” frågade Anna försynt samtidigt som hon tuggade på en fralla hon gjort iordning.
“Jag tänkte på det du sa i förrgår. Om mitt drickande.”
“Ja?”
“Det kanske låg någon poäng i det där. Att jag borde ta det lugnare med spriten och allt.” Joakim rev sig i skägget och tittade runt omkring utan att riktigt kunna fokusera blicken. “Alltså jag tänkte på att jag träffade en snubbe senast när jag var på lyset. Och jag fräste verkligen mot honom och var direkt otrevlig. Det var borta vid Björns trädgård, efter att ha varit ute med gänget.”
“Man är inte sitt bästa jag när man har druckit.”
“Nej jag vet. Du har sagt det så många gånger nu. Men jag tänkte att det där verkligen inte var något bra sätt att bemöta en annan människa. Att jag verkligen borde ändra mig.”
Anna tittade på sin kille, mötte hans blick: “Vad skönt att du insett det tillsist. Att det gått över styr.” Hon tog hans arm, “du kanske kan trappa ner. Så skulle vi kunna göra något roligare, vi har ju alltid pratat om att åka till Rhodos på en sådan där romantisk weekend.”
Hon blinkade mot honom.

Joakim gick på Sveavägen mitt i Stockholm. Han hade flexat ut för att hinna göra lite privata ärenden och strövade nu håglöst omkring samtidigt som bilar, människor, cyklar, hundar och katter for förbi åt alla håll. När han närmade sig observatorielunden så satte han sig på en av bänkarna vid dammen.
Han var klädd i en gråaktig gabardinkostym och en vit skjorta med röd slips, hade en brun portfölj som han placerat vid sidan om sig på bänken. När han hade promenerat runt i staden funderade han på hur han skulle få tag på mannen han stött på den där natten. Han kände att han så gärna ville be om ursäkt och säga att han inte var så där otrevlig egentligen; att han helt enkelt hade mycket bättre sidor som inte nådde fram vid tillfället.
Just när han tänkte dessa tankar så såg han en karaktär som kändes mycket bekant. De stora nyfikna ögonen som tittade sig omkring utgjorde navet i ansiktet, den skarpskurna ansiktsdragen och gulaktiga håret med sidbena likaså. Det var mannen han letat efter!
Joakim reste sig upp och började raskt gå fram mot mannen som stod på andra sidan dammen. Mannen stod med en brödbit och var i full färd att mata några änder, fiskmåsar och duvor. När Joakim närmade sig så vände han sig om.
“Hej”, sa Joakim försiktigt.
“Vad vill du?” sa mannen irriterat, ”Du skrämmer bort fåglarna.”
Joakim backade instinktivt en halvmeter och höjde händerna i försvar: “Ursäkta, det var inte meningen att på något sätt störa dig.” Mannen tittade förnärmat på honom. “Men saken är den att vi har träffats för någon vecka sedan. Mitt namn är Joakim.”
Mannen vände sig mot fåglarna igen och koncentrerade sig på att kasta mindre brödtussar till dem: “Det har jag inget minne av. Du måste blanda ihop mig med någon annan.”
“Det var en onsdagskväll för tre veckor sedan. Vid Björns Trädgård. Sent på kvällen; kan det varit elva eller tolv? Eller till och med ett på natten”, började Joakim upprymt. “Jag skällde på dig för att du kom och störde mig. Och jag skulle verkligen vilja be om ursäkt för mitt beteende. Det var högst olämpligt.”
“Jaha... Det är möjligt att vi har träffats då, men jag kan inte placera dig eller ditt ansikte.”
En tystnad lade sig medan mannen fortsatte mata fåglarna.
“Men tar du emot min urs… ”
Mannen viftade med handen mot Joakim utan att vända sig om: “Du stör fåglarna.”

Påväg tillbaka i tunnelbanan funderade han över sitt möte. Det hade knappast blivit som han hade tänkt sig; mannen han träffat hade varit helt ointresserad av Joakims förklaring. Han funderade om det verkligen kunde vara rätt person? Det kunde ju vara någon helt annan? Något sa honom dock att mannen kände igen honom.
Joakim bet sig i naglarna som han alltid gjorde när han var stressad och funderade på någonting samtidigt som han tittade ut genom fönstret. Han undrade varför det alltid var en så stor skillnad mellan att träffa människor i verkligheten och de fantasier man hade om dem?
“Nästa Bredäng” hörde han den metalliska högtalarrösten säga.

Efter att ha ätit en större portion potatis, sås och köttbullar med lingonsylt, befann han sig i vardagsrummet. Anna satt bredvid honom och på TVn gick en medioker realityserie som ingen av dem verkade engagera sig i. Joakim vände sig mot sin flickvän och sa.
“Jag mötte mannen.”
“Vadå?”
“Alltså han. Snubben vid Medis. Kommer du inte ihåg att jag berättade?”
Anna tittade förvirrat på honom.
“När jag sa att jag ville sluta dricka...”
“Okej jag är med dig”, svarade Anna försiktigt, “vad är det med honom?”
“Han dök upp när jag promenerade vid observatorielunden. Jag gick fram till honom för att säga förlåt, men det var som att han inte kände igen mig. Eller inte ville känna igen mig...”
“Och nu känner du mer skuld eller vadå?”
“Nej jag berättar bara det här för att.. det kändes konstigt. Hela grejen. Hur han reagerade.”
“Alltså Jocke, ibland kan man inte vänta sig att folk är på det sättet man förväntar sig. Ibland kanske det är så enkelt att de bara är rena skitstölvlar."

Joakim hade återigen tagit några timmar flex och flanerade omkring i centrum. Ovan allt stod en ren blå himmel fri från moln. När han passerade Adolf Fredriks kyrka så tittade han in mot en sidogata, där en liten second hand-butik låg. Vid ett av skyltfönstren såg han mannen stå och peka på något som inte gick att se.
Joakim fick en så stor lust att prata med honom igen och kanske rätta till de misstag han lyckats ställa till med sedan tidigare. Han gick fram till butiksfönstret.
När han stod bara någon meter ifrån sa Joakim högt: “Hallå det är jag. Joakim, kommer du ihåg? Vi hade setts tidigare för någon vecka sedan, inte långt härifrån."
Mannen framför honom höll på med någonting väldigt regelbundet där han pekade med händerna och fingrarna, utan att Joakim förstod vad det var. Och han hade inte vänt sig mot honom under hela samtalet
“Alltså Hallå! Jag försöker prata med dig!”
Mannen verkade helt ignorera Joakims försök att ta kontakt.
“Det känns faktiskt ganska oförskämt att du låtsas att du inte ser mig. Du kan väl åtminstone hälsa eller säga någonting”, fortsatte Joakim irriterat efter ett tag.
Mannen framför honom fortsatte att peka och mäta saker med händerna, där han stod framför skyltfönstret. Joakim förstod inte riktigt vad han gjorde. Han backade tillslut långsamt, som att han insåg att det inte skulle leda någon vart att försöka prata med personen framför sig. Och medan han fortsatte gå Sveavägen fram, klingade några välbekanta ord i hans bakhuvud om att vissa människor helt enkelt var skitstövlar.