Jag klättrade.
Uppför.
Nerför.
Men aldrig.
Möttes jag av djupets blick.
Fastän hennes tårar.
Borrade sig igenom mig.
Varje gång.
Jag andades.
Klippblocken tröstade mig.
När de såg mitt blod.
När jag skar mig på dess vassa egg.
Men jag ignorerade det.
Flög vidare på mitt rosenblad.
Det som ledde mig hit.
Du gjorde likadant.
Fastän ändå inte.
Du svävade på havsörnens rygg.
Och stannade inte förrän.
Det var för sent.
För oss båda.
Att vara lyckliga.
Syrsornas sång.
Vemodets vemod.
Du kliver upp på prispallen.
Tar emot publikens kärlek.
Jag står och ser på.
När glittret faller.
Tranorna återkommer.
I samma stund.
Förstod jag.
Vems hemligheten var.
Jag ler.
Medan världen rasar.
Runt mig rosenblad och fjädrar.
Gör om mig.
Till vad som helst.
Nötknäpparen hämtar mig.
Vi försvinner som vårens snö.
Kanske hinner du ikapp.
Jag lämnar spår av eterneller bakom mig.
Samma lycka.
Av inlindad mimosa.
Ännu jag känner din beröring.
Jag minns.
Men rosens dagar är redan förbi.
Plockar gårdagens natt.
Lägger den i min hand.
Smeker den.
Så som du.
Smekte mig.
Allt blir bra.
Till slut.