Såg känslor styras.
Kände livet brinna inuti.
Samtidigt smörblomman blomstra.
Det är försent.
Alldeles försent.
Att rädda sig undan drakens klor.
Hon klöser mig.
Hennes eld så smultronröd.
Jag skiftar färg.
Inför varje ny säsong.
Delar ut poesiböcker.
På stadens folktomma gator.
Frosten biter sig fast.
Hon ger sig inte.
Förrän hon slitit bort min hud av vit porslin.
Sakta jag förvandlas.
Till marmorstaty.
Kanske kommer någon minnas mig.
Som den svarta korp jag var.
Eller även den vita liljan.
Vem vet?
Inte jag.
Jag kurar ihop mig i min fjärilsbur.
Släcker alla tända ljus.
Drar för sammets ridån.
Lägger ifrån mig min teatermask.
Bara ligger där.
I min bur.
I väntan.
På livet.