Det är en katarsis som sker.
Det är som om vågorna i Nazaré sköljer över mig.
Mina idéer flyger konstant och det behövs ingen Sky Marshal med på planet.
Dom 3 sista åren har varit ett reningsbad där jag har sovit utan basebollträ.
Det förgångna var som att gräla med en truppmina.
Något gick sönder i mig.
Rekonstruktion pågår.
Olycklighetskänslan är blott ett skimmer,
a beacon far out in the night,
som jag knappt kan förnimma i dimman.
Jag vill heller inte minnas.
Dom 3 sista åren har jag noggrant i hjärnan sorterat upp bitarna från kriget.
Och det är nu en mycket prydligare mosaik.
Med vackra, klara färger i fina mönster som tidigare inte existerade.
Vissa bitar var så skadade att dom var tvungna att obevekligt destrueras.
Men dom bitar av mig själv som var någorlunda oskadda
har jag återanvänt i den nya mosaiken.
För jag visste redan då att morgondagen är först imorgon.
Och jag har så sakta börjat leta efter ett hus,
där jag kan leva i min egna lilla värld,
och fortsätta att hitta nya mönster i min mosaik.
Utan att riskera att trampa på truppminor.