...hon hade träffat på en vän då hon åkte för att
ta sig till en butik som sålde, gav sig ut för att sälja,
saker hon ville köpa. De hade specialiserat sig på
gamla spel. Du vet, sådana där som det måste
finnas intresse för,

som en sorts besatthet ungefär. Som att vara förälskad
i sitt utövande. Där hade hon även, märkligt nog, träffat
sitt livs kärleks förbindelse. Tänka sig bara att dels få
sina drömmar uppfyllda och dels även få sina drömmar
uppfyllda. Fast först kom

hon till en butik där i närheten, som bara verkade vara
en butik, sedan mera som ett museum. Där människorna
bakom disken var som en enda stor familj. För allt vad
hon visste kunde de vara just det. De var som familjära
mot varandra. Du vet,

retandes och skojandes, som där stojandes och som
fast beslutna att kunna tala om vad de hade i butiken.
Men då det kom till själva köpet, de ogärna lät sig som
slitas från sina saker. Ja, när hon väl tagit sig där ifrån.
Då när hon var på väg

att ta sig till färdmedlet för sin resa hem igen. Då fick
hon syn på den här andra butiken istället. De sålde så
gamla spel, vilka krävde stort intresse minst sagt.
Så steg hon in i butiken, larvade omkring i den full-
komliga rena, rama

skattkammaren av gamla spel från säkert en trettio,
fyrtio eller femtio år tillbaka. Det var som att komma
till gamla tiders Aladins grotta. Hon bara gick omkring
och njöt. Ja, sedan fick hon syn på sin vän till som väl
uppenbarelse bakom en

disk där en kunde tas emot som en medlem av närmast
paradisisk dignitet. Linda blev så påverkad av personens
själva utstrålning. Det var som att befinna sig plötsligt i
en sådan tidlöshetens upplevelse. Ingenting spelade någon
roll längre, så länge som

hon fick vara där och bara som uppleva. En annan som sak,
hennes egen magnetiska dragningskraft verkade även den.
Paret verkade just då som att ha stigit in i en underbar
trädgård. En tidlöshetens plats med ett underbart utbud
av tankar och känslor.

(Måste gå och äta frukost här, retsamt nog,
men måste man så måste man, som du ju så väl vet.)