När tystnad sveper in i själens vrå,
och skuggor dansar stilla över hjärtat,
då ekar steg som ingen längre förstår,
en värld av tomhet öppnas, utan smärta.

En suck som bär en tyngd av tidens gång,
där minnen bleknar i en dunkel färg.
Den kalla vinden sjunger sorgens sång,
där ensam står ett tyst och fruset berg.

Ack, nattens mörker håller själen fast,
och stjärnor tystnar, ljusen falnar sakta.
Blir natten lång, när hoppets låga krasst,
förlorar kraft i kylan som vill vakta.

Men sorgen målar vackert livets rand,
ty ensam står vi, dock med hjärtats brand.