I din kärlek jag förbarmar, i mina armar du förblir. Mina händer står tomma, trots det är jag omfamnad av trygghet. Ditt ansikte som ljus i sprickor finner jag dig, jag vill känna mina fingrar rivas upp i sår där du kan kyssa dom för att rena mig. Din beröring är mild, helande för varje strykning. Jag vill skala av dig bit för bit för att finna vart din perfektion har sitt ursprung, jag vill se varje ofullkomlighet så jag har fler anledningar att älska dig.

Men mina rötter sträcker sig djupt under vatten, finns du där för att slita upp mitt fäste? Så jag faller, för dig, med dig, in i dig. Jag låter mig falla fritt, och när jag sluter ögonen för att möta avgrunden, känner jag dina armar hålla mig, starkare än någon vind, varmare än något ljus.