Ljuset var svagt men tillräckligt,
ett tunt lager damm på bordet
där mina händer vilade, tunga men hela.
Klockan tickade, ett ljud som skar
igenom rummet som ett andetag.

Vinden utanför hade slutat väsa,
den väntade på något.
Jag lyssnade, och fann
ett eko som bar på en enkel sanning:
jag är här.

Inte för att allt är vackert,
inte för att något är lätt.
Men för att det finns en trygghet
i att bära sin egen tyngd.

Glaset på bordet,
speglade en himmel som inte lovade något,
men inte heller tog.
Jag lyfte det, drack långsamt,
och lät tystnaden svara.

Där, mellan andetagen,
öppet,
som ett fönster.