En dag kom Pepito hem till radhuset i staden och hävdade
med höjt tonläge att nu när pappan var död i en smitnings
olycka medan han var på väg hem, så var den fjortonårige
Pepito 'the man in the house'. De åt sedan middag under
tystnad.

Morgonen därpå väcktes Pepito av sin mor som fick honom
att prata någonting om att det var lov från skolan. Hans mor
påminde honom då att om han ville vara 'the man in the house',
från och med nu skulle han vara den som drog in pengar till
huset.

Han kunde överta hennes jobb som avdelningschef på lokala
sjukhuset och stiga upp varje vardag klockan fem för att jobba
antingen hemma, Med att sköta de många hemmasysslorna
som marktjänsten innebar. Om det var en ledig dag eller också
göra

sitt på sjukhuset, som arbetande chef. Naturligtvis skulle hon
både vara avdelningschef och samtidigt göra tjänst som stadig
sköterska. Så var ju villkoren på jobbet, för att få tjänsten och
litet mera betalt för besväret. Att han fortfarande var skolpliktig
och

skulle bli anmäld för upprepad frånvaro, det var väl ändå hans
eget problem. Hans syster kom in i rummet och undrade om
han skulle komma hem och berätta att han vill gå med i gänget.
I så fall kunde hon ställa upp som inträdesbiljett, gick ut ur rum-
met

och tog livet av sig i badrummet. Hon ville inte leva utan sin goa,
fina pappa, som tog sina möjliga hemligheter 'med sig i graven'.
Sorgen efter sin syster gjorde att den unge pojken rymde hemifrån
dagen efter, hamnade i Frankrike samt gick in i maffian där och
arbetade

sig upp som en grym och skoningslös gangsterchef i en förstad till
Marseille. En dag då han satt och åt långt inne i en restaurang där,
kom en kombi förbi och någon vevade ned rutan, kastade in en sten
för att krossa rutan, kastade in tre högexplosiva granater samt som
avslutade

festen med att peppra platsen med en gammal kulspruta från 1939.
Det är farligt att som en sådan där allsmäktig varelse kunna känna
sig trygg och med en känsla av suveränitet. Kanske en falsk trygghet?
(Sens moral, det är farligt att ratta en kombi, i vilket fall om det är en
fransk bil)

*

Allt detta tal om gud och gudar, röner stort intresse. Det har skrivits
'spaltmeter' om saken. Del argument för och emot samt om det finns
en gud eller flera, som exempelvis i Indien, där det har sagt att det
finns en gud för varje ämne och tillfälle.

Om det exempelvis skulle finna tiotusen gudar, undergudar och så
vidare. Ungefär som 'fotsoldater' i en armé. Om det nu skulle finnas
en himmel, ett paradis, hur märkligt är det icke då att en troende
säger sig frukta resan dit. Skillnaden är

förstås på att 'se fram emot' att födas 'på nytt'. Särskilt kanske med
tanke på att den som föds och lever sitt liv, sällan 'vet om' att de har
just levt förut och i så fall som vad eller ens hur många gånger den
personen har levt. Det finns dessutom

'religiösa strider', där en del troende påstår att det bara finns en gud
och att 'alla andra' är 'falska gudar'. Men den som säger att det bara
skall finnas en gud och budskapet 'du skall icke ha några andra gudar'
erkänner ju samtidigt att det finns

'andra gudar'. Kanske är det bara människorna som anser att 'deras
sätt' är det enda rätta. Trots att ingen människa sägs vara den andra
lik. Till och med dubbelgångare och tvillingar (två eller flera födda
under samma tidrymd) är något litet olika.

Så även om modern sägs vara osäker på sina barn, när det gäller om
Ada och Agda eller Peter och Peder, så existerar känslan i alla fall hos
syskon, att de vet skillnaden hos sig samt hos syskon. Ibland dyker
det upp syskon vilka varit som försvunna.

*

Samtidigt säger någon slags statistik att
75 äktenskap av 100 går skilda vägar efter
'ett tag', vilket

i en del fall sker redan innan det ens blir
något av. Men samtidigt har väl någon sagt
att det ter sig som

svårt att som 'glömma' det ljus som kom först
att brinna i ens inre. Det är svårt att 'ta kol på'
de där inre

eldarna som kommer i ens väg, gång på gång
när de väl visats brinna och som elda på ens
själs vilda fantasier.


o