Naket tåg åker förbi.
Hudlöst och kallt i sin rörelse.
Rimfrosten har gripit tag inuti sätena.
Människoliknande djur passerar.
Trötta är de blickar som inte möts.
Ej heller de talar till varandra.
Men deras uppburrade fjäderdräkt döljer hemligheter.
Drottningkronan är rälsens gyllene lövhalka.
Någonstans någon går på.
Någonstans någon går av.
Men aldrig att tåget stannar.
Minusgrader de frusna blåklockornas klagan.
Ingen minns.
Ingen finns.
Bara är.
Likgiltiga.
Tills vintersolståndets varma strålar om en ljusare framtid.
De håller andan.
Blåser ut ljusen.
Önskar sig något.
Sedan kryper de in i sin grotta igen.
För evigt ylandes.
För evigt månsken.
Så länge verkligheten känns för svår.
Klippblocken skänker trygghet.
I en värld.
Av avslitna rosenblad.
Taggarna ristar in tatueringar.
Blodet är dess bläck.
När tåget rusar under bron av murgröna.
Allt förvandlas.
Till herrelösa katter.
Men gatorna är redan fyllda.
Med maskrosfjun i vinden.
Jag går fram till en av katterna.
Jag möter min egen själ.
Jag gråter hennes tårar.
Jag lyfter upp henne i min famn.
Som att krama om mitt lilla jag.
Jag känner hennes rädsla.
Jag lovar henne att allt ska bli bra.
Jag vill rädda dem alla.
Men allt jag ser är ett tåg som åker förbi.
Utan förare.
Utan passagerare.
Vem vet.
Vad den varit med om.
Ett tomt skal.
Naket.
Tröstlöst.
Gråtandes.
Vad är svaret.
På det.