Natt rör sig fram i kvarteret.
Tidig eftermiddag. klockan är knappt tre
men han kan redan ta sig fram ostört.
Det är ingen som kan stoppa honom.
Han måste precis ha missat henne. Dag.
Han ser hennes spår ändå, överallt.
En hand på bergväggen och han kan
fortfarande känna hennes värme där
På väg bort, såklart, men fortfarande där.
Han tyckte sig skymta henne en bit fram
men det är stigar och krön där, backar,
han ser inte långt nog helt enkelt
och han vet att hon, liksom han,
har alldeles för svårt att vara stilla.
Det rör sig små varelser kring honom
Små personer med små liv. Stressade.
Han försöker lugna dom, han sätter sig
bredvid en av dem vid busshållplatsen
men varelsen skyggar genast undan.
Natt suckar, andra liv var aldrig hans grej,
sånt där lät han alltid hon hålla på med.
På kanten av skogen ser han en
liten bäck, och han får ett infall
kanske kan han lämna henne något,
ett meddelande kanske, en present
som kan göra henne lite glad när hon
kommer så han lägger sin hand
på bäcken tills den blir kristall,
i mörkret nästan osynlig, men imorgon
kommer det nog se fint ut, Natt hoppas det.
Natt blir dag och dag blir natt och
Natt rör sig själv igen, som alltid.
Han är van vid att vara ensam, men det
gör inte känslan bättre, snarare tvärtom.
han är mörk nu, mörkare än någonsin
när han svänger runt hörnet och stannar,
Dag kunde alltid viska till varelserna, och
hon måste gjort det nu, viskat ett svar till dom,
för nu ser henne, plötsligt och överallt:
Små lampor i buskarna, stjärnor i fönster
Granar i eld, små liv som för en stund
lyser upp så att till och med Natt står still.
Hon minns. Han förstår det. Hon minns och
i ljuden från de här små livens vardagsrum
hör han hennes skratt igen. Han kan inte
låta bli, han ler tills mörkret runt honom glittrar