Det gick en skata förbi mig.
Hennes blick av emerald ekade igenom natten.
Fastän det ännu var morgon.
En stund av iakttagelser isande rökkvarts darrar.
Asfalten ännu hal av solblekta äventyr.
Någonstans körsbärsträden står i blom.
Hon lämnar en gyllene fjäder efter sig.
Så ståtlig i sin elegans.
Hon sträcker på sig.
Bär sin krona som den drottning hon är.
Hennes drömmar vilar i hennes ägg.
Väcker tusen känslor inom mig.
Där hon går.
Fröken emerald öga.
Ja, jag ser dig.
Vill du bli sedd?
Ja, såklart.
Mörkret har lagt sig.
Världen ruvar dina ägg.
Du kan bara vara.
En del.
Av universum.
Andas.
Jag bär dig i mina porslinshänder.
Lyfter dig mot skyn.
Flyg min vän flyg.
Flyg åt mig med.
Vi bär samma färger.
Svart och vit marmor.
Jag står kvar här.
Tills du kommer tillbaka.
Repar upp trassligt garn av drömmar.
Inte lätt om man som jag är otålig.
Men jag gör det till ett mysigt näste.
Hon sviker mig aldrig.
Alltid vid min sida.
Dagarna rusar iväg.
Men med hennes närvaro stannar tiden.
Du sover nu.
Din eviga sömn.
Snöglobens snö har slutat dala.
Ballerinan i speldosan har slutat dansa.
Stjärnhimlen har mist sin glans.
Aldrig aldrig någonsin.
Drömmar kommer kläckas.
Men det finns fler skator med blick.
Av emerald.
Det får bli min tröst.
Godnatt min vän godnatt.