Är det du som kommer med mörkret? Frågar du mig.
Jag lutar huvudet åt sidan och ler, du får inget svar.
För jag vet att marken fryser där jag går och
att blommorna vissnar när jag druckit vattnet ur dess vas.
Jag kan hålla om dig trots att mina händer är bundna,
flå dig levande och vagga ditt hjärta i min hand.
Jag har vassa tänder, och lämnar blodsmak i din mun.
Men min kärlek den är äkta, skarp och lämnar djupa spår.
Ärr.

Jag tar ett steg tillbaka och svarar dig till slut.
Ja. Jag kommer med mörker, men mörkret det är mitt.
Men innerst inne brinner,
ett ljusklot upp min kropp.
En skärseld för oss att vila i

Men du har redan gått.