I
Så fröjda äro dina händer,
då de, likt liljan som slår mig,
bär dig som fångar, de som vänder
bort blicken och jämt ängslar sig.
Och glada rader som, i ljus,
hon stundom ser med glansig blick,
om ledsnaden av dödens lust
som skrivits ner i gråt och skrik
Och de i ån den helgonlika
av Helikon som hon är lik,
med ansiktet det Änglalika
Jag saknade fröjd, mat och dryck.
Mitt verk skall blott hon åtnjuta,
den enda som jag avgudar.
Happy ye leaves when as those lilly hands,
which hold my life in their dead doing might
shall handle you and hold in loves soft bands,
lyke captives trembling at the victors sight.
And happy lines, on which with starry light,
those lamping eyes will deigne sometimes to look
and reade the sorrowes of my dying spright,
written with teares in harts close bleeding book.
And happy rymes bath'd in the sacred brooke,
of Helicon whence she derived is,
when ye behold that Angels blessed looke,
my soules long lacked foode, my heavens blis.
Leaues, lines, and rymes, seeke her to please alone,
whom if ye please, I care for other none.
XXX
Min Kära är lik is och jag lik eld.
Så varför tinar hennes kyla ej
genom min brasa utom tätnar helt
ju mer jag henne ber att älska mig?
Och varför smälter ej min starka brand
i hennes kalla hjärta, kalla själ
Istället svettas jag mer och sedan
föröka lågorna sig alltmer väl.
Och finns det något mer förunderligt
än att en eld, som smälter, stärker is,
och is, som fryser mer förnuftsstridigt?
Ska elda i min inre öppna spis
Ja, sån är kärlekens kraft i vår håg
att den förändra kan naturens lag.
My Love is like to ice, and I to fire:
How comes it then that this her cold so great
Is not dissolved through my so hot desire,
But harder grows the more I her entreat?
Or how comes it that my exceeding heat
Is not allayed by her heart-frozen cold,
But that I burn much more in boiling sweat,
And feel my flames augmented manifold?
What more miraculous thing may be told,
That fire, which all things melts, should harden ice,
And ice, which is congeal’d with senseless cold,
Should kindle fire by wonderful device?
Such is the power of love in gentle mind,
That it can alter all the course of kind.
LXXV
En gång jag skrev ner hennes namn i sanden
men vågorna de spolo enbart bort det.
Det skrev jag åter där med andra handen
men strömmen kom och sorg till byte gjorde.
"Du, fåfäng man, som i onödan" hon sa,
"nu får den evigt bortgångne föreviga.
Ty själv jag med förfallet skall försonas
och likaledes ska mitt namn då utstrykas."
"Ej så," sa jag, "de oädla må vara
förgångna nu men du skall leva alltid.
Min vers skall också dina drag bevara
och skriva där ditt namn i himmelens frid.
Fast hela världen ljuter nu sin död,
vår kärlek finns och bliver pånyttfödd."
One day I wrote her name upon the strand,
But came the waves and washed it away:
Again I wrote it with a second hand,
But came the tide, and made my pains his prey.
"Vain man," said she, "that dost in vain assay,
A mortal thing so to immortalize;
For I myself shall like to this decay,
And eke my name be wiped out likewise."
"Not so," (quod I) "let baser things devise
To die in dust, but you shall live by fame:
My verse your vertues rare shall eternize,
And in the heavens write your glorious name:
Where whenas death shall all the world subdue,
Our love shall live, and later life renew."
(Vänligen använd ej dessa översättningar utan tillstånd.)