Har vi hittat vad som lindrar smärta, ska det inte finnas kvar;
men knappast ett minne dröjer sig kvar som kan lösgöra,
skulle även det raderas, kanske ett sår öppnas igen-
dess arga öga förstärker ett spektrum av förvirrade känslor:
påtagliga endast i lakoniska grepp som vi inte kan hoppas på att bryta.




Have we found what eases pain, it shan’t remain;
yet hardly a memory lingers that might untether,
should even that be erased, p’raps a wound reopens-
it’s angry eye emboldens a spectrum of jumbled feelings:
tangible only in laconic holds we cannot hope to break.