Så stilla dog de löften vi gav natt,
när stjärnors ljus föll kallt på våra spår.
I hjärtat brinner minnen, sköra skatt,
men tiden viskar: "Allt förlorat går."

Din hand, som höll min egen så en gång,
är fjärran nu, som vindar över hav.
Jag hör ett eko av vår första sång,
men tystnad svarar där vi kärlek gav.

Vad återstår när hjärtan slår i takt
med ensamhetens kalla, hårda klang?
Ett tomrum där vår eld en gång förpakt,
ett tårfyllt rop där hoppets röst var sang.

Men ändå bär jag dig, en stilla sorg,
som bärnsten fångar skuggan av en borg.