Jag stod bredvid henne.
Hennes läppar rosa av läppglans.
Hennes ögonfransar inramade av svart mascara.
Hennes kindben framhävdes med skimrande rouge.
Jag stod bredvid henne.
Hennes sång kunde inte dölja sin sorg.
Hennes nynnande skymtade bottenlöst mörker.
Hennes röst både mörk och ljus samtidigt.
Jag stod bredvid henne.
Hennes poesi hennes egen räddning.
Hennes konstnärliga sida likaså.
Hennes skapande en del av henne själv.
Jag stod bredvid henne.
Hon vände sig emot mig.
Hon sa: Känner du inte igen mig?!
Det är jag: Som är du.
Vi tog varandras hand.
Och sakta, sakta.
Förlät jag mig själv.