Så många bitar som du tycks vilja förändra, ändra, byta ut och jag förstår inte om du väljer mig. Eller bilden av mig, som inte alltid är så vacker som kanske behöver putsas på, men vad vet en oerfaren liten yngling som du kan tolkas vara, veta bättre.
För kanske är det dem bitarna som definierar mig...
Känner mig så otroligt dum.
Kanske kunde jag bli älskad bortom den bilden du har påfört din tavla, din verklighet..
Vill försvinna i något overkligt, någonstans där den bittra sanningen inte slår så hårt mot hjärtat.
Vad vet du, vad vet du någonsin hur det är och lida i otillräcklighetens träsk.
Du yttrar det, i andan som den imbecillen Andrew Tate talar för.
Förstår inte helt din kamp. Men du förstår inte min.
Dina val är inte handplockat till hjärtats förmån. Bara till logikens mantra.
Får försöka följa dansen med det, men vet att jag gråter med känslorna som spills när du följer lagarna.
Emotioner får inte plats i din värld.
Jag får inte ta den delen.

Förbrukbar är jag. I din ekvation.
För om avkommor inte kan komma till, så är mitt liv inget värt för dig.