Jag tyckte att jag rökte, skrev och drack att det va äkta, men det va inte äkta…
Jag tyckte få av kläderna på en vacker kvinna och älska henne va äkta, men det va inte heller äkta…
Jag tyckte när jag fick hjärtat utrivet och gick omkring som en vilsen hund i regnet, att det va äkta, äkta sorg eller nått... men ack det va det inte…
allt skitsnack jag lyssnat på…
allt skitsnack jag begravt andra med…
vad va det bra för?
Var någonting äkta?
Jag trodde det va äkta för jag lekte med döden…
eller om det va döden som lekte med mig kanske…
iaf,
så va det inte äkta…
när man sårade dem man älskade, det va inte heller äkta…
men när jag låg där inför döden och sa hejdå till livet…
alla besvikelser, all sorg, alla osagda saker mellan dig och andra personer…
det va ett äkta hejdå…
och den känslan kommer aldrig tillbaka…
och nu kommer jag aldrig behöva fundera över vad som är och inte är äkta,
för jag är inte kapabel till att känna någonting äkta…
jag sa så genuint hejdå till allt,
att det kommer aldrig hitta tillbaks till mig igen…
sen den gången så har allt gått från kanske äkta,
till allt främmande…