1)
Med svarta segel far mitt skepp
väl över sjön så fort.
Du vet hur glädjelös jag är,
du sårat mig så hårt.
Din själ som vinden trolös är
och fladdrar fram, bakåt.
Med svarta segel far mitt skepp
väl över sjön så fort.
Mit schwarzen Segeln segelt mein Schiff
Wohl über das wilde Meer;
Du weisst, wie sehr ich traurig bin,
Und kränkst mich noch so schwer.
Dein Herz ist treulos wie der Wind
Und flattert hin und her;
Mit schwarzen Segeln segelt mein Schiff
Wohl über das wilde Meer.
2)
Skuggkyssar och puss, skugglivet
Skuggkärlek, ack så galant!
Tror du, narr, att allt förbliver
oförändrat, evigt sant?
Det vi kärleksfullt avnjutit
svinner liksom drömmar lilla
samt de hjärtan som förlåtit.
Blicken sover mycket stilla.
Schattenküsse, Schattenliebe,
Schattenleben, wunderbar!
Glaubst du, Närrin, alles bliebe
Unverändert, ewig wahr?
Was wir lieblich fest besessen,
Schwindet hin, wie Träumerein,
Und die Herzen, die vergessen,
Und die Augen schlafen ein.
3)
Ack, ni stjärnor, klara, kära,
hälsa älsklingen i fjärran.
Säg att jag för jämnan är
hjärtsjuk, blek och kärleksvärd.
Schöne, helle, goldne Sterne,
Grüßt die Liebste in der Ferne,
Sagt daß ich noch immer sey
Herzekrank und bleich und treu.
4)
Då våren gryr med solskenets dropp
så går små blommor lätt i blom
Då månen begynner sitt kretslopp
så simmar stjärnor där bakom.
Ser sångaren två kära ögon,
finns tappra sånger inom honom
dock sånger, stjärnor, lila blommor
samt ögon, månsken, solens flammor
Hur mycket du än det skull’ gilla
får det ej världens hjul att rulla.
Wenn der Frühling kommt mit dem Sonnenschein,
Dann knospen und blühen die Blümlein auf;
Wenn der Mond beginnt seinen Stralenlauf,
Dann schwimmen die Sternlein hintendrein;
Wenn der Sänger zwei süße Aeuglein sieht,
Dann quellen ihm Lieder aus tiefem Gemüth; –
Doch Lieder und Sterne und Blümelein,
Und Aeuglein und Mondglanz und Sonnenschein,
Wie sehr das Zeug auch gefällt,
So macht’s doch noch lang keine Welt.
5)
Jag haft dig kär, det gör jag ändock!
Om jordelivet rasat,
utur sitt vrak skull’ uppstiga dock
min kärleks öppna brasa.
För alltid har jag haft dig kär!
Förgicks vårt vanliga land,
skull’ stiga upp ur sitt fördärv
min kärleks lysande brand.
För alltid har jag älskat dig!
Om jorden ljöt sin död,
utur sitt vrak skull’ höja sig
min kärleks ljusa glöd.
Ich hab’ dich geliebt und liebe dich noch!
Und fiele die Welt zusammen,
Aus ihren Trümmern stiegen doch
Hervor meiner Liebe Flammen.
6)
Hjärtat mitt, var ej förskrämd,
bär ditt öde genom åren,
Sen så återgäldar våren
just vad vintern dig frånhänt.
Mycket ock i dig förbliver!
Världen alltjämt är så fin.
Du skall älska, kära min,
allt, allt som dig glädje giver.
Hjärtat mitt, du, frukta ej
bär ditt öde och din levnad
Våren återgäldar just vad
vinterns frost berövat dig.
Sen finns mycket inom dig!
Jordelivet, skönt och fritt.
Du skall älska, hjärtat mitt,
allting, allt som fröjdar sig.
Herz, mein Herz, sei nicht beklommen,
Und ertrage dein Geschick.
Neuer Frühling gibt zurück,
Was der Winter dir genommen.
Und wie viel ist dir geblieben!
Und wie schön ist noch die Welt!
Und mein Herz, was dir gefällt,
Alles, alles darfst du lieben!
(Vänligen använd ej dessa översättningar utan tillstånd.)