Det är ju faktiskt bara jag i den här byggnaden, det hörs inget från grannarna och huset är lite lyhört men jag finns här, det är viktigast så. Ingen annan än jag ska få äran till renoveringen utförd i huset på Sprängkullagatan 32. I det gamla området som ni förstår bor det lite knepigt folk och nu menar jag naturligtvis inte min insats eller mig, nej jag är betydelsefull efter att kommit hit före de andra.
Det är för tidigt att upptäcka lägenheterna som är med i programmet, nu hördes en bil stanna utanför men det bekom mig inte för jag är nästan klar med tävlingsuppgiften förutom en sak, det står att vi ska samarbeta? Jag kan inte sånt, nej fy, vad jobbigt.
Mardrömmarna avlöser varandra varje natt.
Jag är ju bara jag, hur?
Nu kommer det någon i trapphuset,
försöker se i tittögat,
en ung tjej i arbetskläder går förbi dörren.
Herregud! Jag trodde det bara var jag kvar i detta, vad gör hon?
Det låter som hon river väggarna.
Men sånt fick vi ju inte göra,
det sade hyresvärden för Sprängkullagatan 32
till mig i början av detta själv har jag tapetserat och målat,
riktigt snyggt jobbat av mig för jag är så himla bra på sånt.
Oj, nu ringer det på dörren,
det kan vara hon för bankandet har slutat.
Nu öppnar jag min dörr
utanför står det en man, han tittar på mig,
ler snabbt och sen blåser han cigarettrök mot mig.
Har du sett en ung kvinna här någonstans
mullrar rösten, öppna dörren mera
jag ser dig ju inte!
Han känns otäck håller en fot emellan dörren och dörröppningen.
Tar min hammare från bältet och slår till dennes fot, oj vad han skriker.
Äntligen är dörren stängd mot dessa otäcka män, ja, i alla fall mannen nyss.
Jag är så himla bra, det tycker jag verkligen.
Fler som mig så skulle världen se underbar ut,
fast det är klart någon skönhet är jag,
inte men vem bryr sig, jag älskar mig själv ändå.
Det är så ensamt här i huset förutom det otäcka
farliga paret i lägenheten längre upp och det låter fortfarande som de river väggarna, Huset är omodernt och jag fick lägenheten till låg kostnad så
varför klaga, men riva väggar är väl ändå att ta i ”Pang” lät det,
huset skakade men gud spränger dom här?
Eller vad var det som hände,
nej nu är jag rädd på riktigt,
fast jag är den bästa, rädd!
Ser i dörrögat
hur mannen och tjejen
springer ut, brinner det?
Mitt hjärta slår hårt jag,
vad ska jag ta med mig ut.
Brinner det, skriker jag ut i luften,
vet att jag inte får något svar.
Samlar mig,
känner ingen röklukt och ser ingen rök
mer är byggdammet efter min renovering.
Nu förstår jag varför jag är själv,
alla andra skulle fly från huset,
men är jag den bästa?
Jag bor ju här,
trots mardrömmarna varje natt är jag kvar.
Huset viskar till mig,
något mer finns som jag ännu inte förstår.