Sonetten är ett kontrapunktiskt lopp,
ett "punctus contra punctum", not mot not,
med toner som tycks gå varandra mot
men ändå samsas inom samma kropp.

En fuga, växlande på jambisk fot,
en fjortonradig kanon, ingen "slop"
det är sonetten, tills den säger stopp
efter terzinerna i voltans rot,

som välter fyraradingarnas topp
men ändå inte utgör något hot
mot helheten. Den är ett hopp

om sammanhållning på ett delat klot,
en degel för att smälta mänskligt skrot.
Sonetten är ett kontrapunktiskt  lopp.