Jag är här för att vittja nätet
de äldste har spunnit för mig.
Ur urvattensdjup går lätet
där jag sitter i ekan på spej.
Jag stirrar mot botten och undrar
vad är det som sorlar och dundrar
i lågvattennattens ståhej?

Förvillande stiltjeväder
slår om, och det blåser storm.
I djupen försänkta städer
framträder med färg och form.
Kasteller med torn och flaggor
och portar bak vallgravsvaggor
uppstiger ur svartdynssömn.

Det fortsätter mullra från brottet
som växer i splittrat djup.
Snart reser sig rostrött slottet
längst ner i städers stup.
Dess flagga går annorlunda
i mattsvart på röd rotunda
och vajar ej, ens vid våg.
Porten är smal och låg.

Porten är vid och ur den
väller massiv av rök,
tentakler och djupets djur, män
och kvinnor, förgängligt spök.
Jag sitter i ekan och stirrar
på väsen som växer och virrar
i alg och korallrevs driv.
Besten är märgmassiv.

Djuret är märgmassivt,
beväpnat med tusen tentakel.
Jag sitter helt värjpassivt
förstenad i ankarschackel.
Ett elakt och nedlagt öga
stirrar från slottstornen höga,
stirrar ur stora fåror
och greppar skeppspojkens åror.

Jag är här för att möta den äldstes
vision, och har härjad förlist.
I skumvågor skeppspojken frälstes
av sken, det är orättvist.
Jag kom hit för föräldrars nät
men urvattnets majestät
vittjade nätet mitt.