När han stod där
så ensam i det dunkla
invid sina egna
tunga tankars bro
detta gav en känsla
ganska så sällsam
som hos honom
nu börjat att gro

där det mörka havet
nu slog volter
in mot dessa stränder
utav sten
i en så vördnadsfull
naturkraft
som gav honom en känsla
tung men ändå ren

för det som han nu sökte
var en hamn
till sin ständigt så
vacklande tro
han ville finna en sorts
helig plats
för att åt sin själ nu
finna lugn och ro

en plats där såväl
sol som måne
alltid stod i en exakt 
och neutral balans
ja detta blev nu 
till en egen drömscen
där han skulle få
en sista chans

så i denna symboliska
båt ut över havet
som då kunde bära
en av livet sargad själ
för han har alltid
gått sin egen väg
men aldrig någonsin
sagt ett farväl

den plats som han
till sist nu sökte
efter att ha letat
i så många långa år
där han ville säga
ett ärligt förlåt
och sedan tacksam
kunde läka sina sår

så all den längtan som
nu honom bar
alla dessa många mil
bort från igår
för den som orkar söka
han ska finna
de ärliga svaren
man kanske inte allltid får

Copyright © AndLou