Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Bild från eget album


Storlommens klagande läte och döden på stranden

 

Trädkronorna dansar sina ballettsteg med vinden som susar bland stam och grenar. Solen värmer mitt ansikte och den självförtärande stjärnan belyser sädesfältens böljande, svepande kuliss.
Långt borta glittrar den även i havets spegel.

Lekfullt rufsande vindar genom mitt hår krusar även vattenspegeln nere vid ån. Senare om kvällarna strövar jag gärna längs en skogsväg som slingrar sig utmed vattendraget.
Månljusets magnetism drar lite i det porlande vattnet och blottar en del vattendränkta mörka stenar utmed den fuktiga åkanten.

Jag går ner i leran med mina högskaftade stövlar och plockar upp en vattensval svart sten i min hand.
Långsamt får stenen torka och vitnar genom hela skalan av grånyanser i min skålade handflata.
Långt bort Storlommens klagande läte och en duva suckar lågmält i närheten. Fåglarna kurar ihop sig mot trädgrenarna där månskenet strilas genom grönskan. Snart har allt liv runtomkring tystnat och vinden kommer till ro i trädkronorna.

Månens bleka sken leker tafatt med min fantasi som dras med i strömvirvlarna längs vattendragets färd mot större flöden.
I mitt inre förenas jag mig med floders drift efter att få spädas ut i de villande haven. I det kompakta mörkret nere vid ån där trädens tunga grenar nästan vidrör vattenspegeln stelnar mina ben långsamt fast i leran.  

Så småningom domnar även min uppsträckta arm och faller ner längs sidan på min kropp.
Den vitnade stenen faller ur mitt grepp och rullar tillbaka ner längs den leriga sluttningen.
Med ett lågmält plumsande återförenas den med övriga svarta stenar.

Min själs längtan drar även ner mig i den mörka virvlande strömmen för att kunna nå ut till havet.
Som en genomskinlig manet spolas jag till slut upp på en främmande strandremsa. Jag blir liggandes på rygg hjälplöst förlamad i den fuktiga sanden och stirrar upp mot den svarta natthimlen.

Det enda som hörs är det bekanta lätet av Storlommen när himlen till slut ljusnar genom gråskalans tio nyanser.
Det sista jag uppfattar innan mina ögonlock faller ihop är en flock duvor som stiger upp mot den ljusa skyn för att kunna spegla sig i havets glitter.

 




Fri vers (Prosapoesi) av Lars Thorelli VIP
Läst 33 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2024-12-29 19:09



Bookmark and Share


  Kungskobran VIP
Dramatiskt så det förslår
2024-12-30
  > Nästa text
< Föregående

Lars Thorelli
Lars Thorelli VIP