Det nya året ligger tyst,
en spegel av skärvor, reflekterande inget – ännu.
Klockans slag är ett eko från förflutna korridorer,
där skuggorna vandrar i cirklar.
Här, i mellanrummet mellan gammalt och nytt,
sitter vi, väntande, lyssnande
på tiden som skälver i sitt skal.

En vinterros bryter genom isen,
röd som ett sår, skarp som en viskning.
Årets första andetag bränner i luften,
ett kallt ljus som tvingar oss att vakna.
Vad lämnar vi kvar?
Aska och drömmar, hemligheter vi inte vågar säga.
Det nya året ser på oss, med ett barns blick –
ren, men obarmhärtig.

Sjung för natten som går, sjung för dagen som föds!
Årets hjärta dunkar som en storm över kullarna.
Följ eldens dans i den svarta himlen,
och låt oss rusa framåt, skrattande, skrikande.
Det är här vi lever, i skärningspunkten,
mellan det som var och det som väntar.
Ropa mot stjärnorna –
de lyssnar, och deras svar är livet själv.

Tiden, ett oändligt andetag,
bär oss genom tystnad, skärpa och storm.
Vi står på gränsen, darrande av liv,
med aska i våra händer och eld i våra hjärtan.
Det nya året kommer,
och vi går in i det som omfamnar oss –
ett skrik, en viskning, en sång.