Den Dag Rim Pratade med Änglarna

Det var en stilla eftermiddag i Lanzcorona, när solen sänkte sig ned över de gyllene fälten och kastade ett varmt sken över byn. Rim, nu tio år, hade ofta besökt den gamla kyrkan i folkets by, en plats där han kände sig trygg och hemma. Men denna dag var annorlunda. Det kändes som om en osynlig kraft hade dragit honom dit, och när han steg in genom de tunga trädörrarna kände han en elektrisk spänning i luften.

Kyrkan var tyst, förutom ljudet av hans egna steg på det kalla stengolvet. Han gick fram till altaret, där ljusen fladdrade svagt, och lyfte blicken mot det höga valvet. Plötsligt kände han hur hela rummet fylldes av ljus, och en viskning, som av en melodisk vind, svepte genom kyrkan.

"Är det verkligen du?" hörde Rim en röst som ekade genom hans sinne, som om hela universum talade till honom.

"Ja, det är jag," svarade han, förvånad över sin egen modighet.

"Vi är Herdens änglar, och vi har sett dig. Gå då ut i världen och låt dig drabbas av den," fortsatte rösterna, som nu föreföll att komma från takets valv. "Kom sedan tillbaka och berätta din historia Rim, för vi alla behöver den."

Rim kände hur hans hjärta bultade snabbare. "Min historia? Vad betyder den för er?"

"Om du gör detta, kommer vi att vara dig evigt tacksamma! Vi behöver höra din historia för att Herden ska bli fri!" svarade de, som om de talade i en harmonisk kör.

Herden, vilken Herde? svarade Rim förvånad.

" Herden vi alla har inom oss",svarade de.

Dessa ord genljöd i Rims sinne och tände en gnista av äventyr inom honom. Han förstod att hans liv skulle förändras för alltid. När han steg ut från kyrkan kände han sig som en lite äldre människa, med en uppgift och ett kall att följa.

Efterföljande Dagar

Dagarna efter mötet med änglarna var fyllda av en intensiv förändring. Rim kände sig mer medveten om världen omkring sig, som om han hade fått nya ögon att se med. Varje liten händelse, varje människa han mötte, hade en historia och ett öde med en massa val som de skulle göra.

Med tiden skulle Rim inse att hans berättelse inte bara handlade om honom själv. Det var en berättelse om folket i Mortus Meus, om Beatrice, om kampen mot kung Helvas och om den kärlek och ödmjukhet som behövdes för att föra fred till deras värld.



En Ny Morgondag

Rim förberedde sig för att ge sig ut i världen. Han stod vid kyrkans dörr, med hjärtat fyllt av mod och beslutsamhet. Han skulle vara modig och sova själv i grottan som Vildur visat honom. Han skulle vandra bortanför stora slätten och över de sju kullarna. En dag skulle han återvända till kyrkan för att dela det han lärt sig.

“Jag kommer tillbaka,” viskade han mot kyrkans valv, som om änglarna fortfarande lyssnade. “Jag kommer att berätta min historia, för att Herden ska bli fri.”

Det var dags att ge sig ut, att låta sig drabbas av världen. Det var dags att bli den hjälte som planeten Loman behövde.